Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

62
Vid denna tid kom en ny brigad. I den var alla nykomlingar. Bland dessa befann sig också en
tyska med förnamnet Olga. Hennes familj hade för kanske 150 år sedan kommit till Ryssland,
hennes farfars farfar som kapellmästare åt någon tsar, och familjen hade hållit sig rent tysk
ända in i våra dagar. Rättare sagt, den hade blivit ännu mera tysk. Olga hade inte blott ett
typiskt tyskt utseende, till och med hennes levnadsvanor, hela hennes uppträdande var så
tyska, som om de hade hämtats tur tidskriften ”Daheim”. Hon var storvuxen, ljusblond, hade
vit hy, som inte kunde tåla någon sol, smala skuldror och väl utbildade höfter och bar håret
som våra mödrar i en knut högt uppe på bakhuvudet. Hon var emellertid bara trettio år
gammal, och en gång kastade jag en blick i hennes klädsäck. Där hade hon linnen med
spetsgarnityr, som var omsorgsfullt lagda över varandra och jag tyckte, att blott tvättbandet
saknades, på vilket med korsstygn skulle stå: ”Was Mütterchen mir einst bescheert, halt ich in
diesem Schranke wert ...”
Olga hade varit pianist och var känd i Sovjetunionen som konstnärinna. Hennes man, likaledes
musiker, hade häktats och efter honom Olga. Anklagelsen mot henne talade om
spioneri. Hon hade studerat i utlandet och stod i brevväxling med vänner där. Hon dömdes till
fem års läger och kom med straffskärpningen ”pod konvoj”.
Ända från ungdomen hade Olga spelat piano. Sport och kroppsarbete var henne fullständigt
främmande. – I en blus, som en gång hade varit vit, med nakna ben och vilt i ansiktet nedhängande
hår störtade hon hit och dit med en spann säd, som hon skulle fylla i tratten på
rensningsmaskinen. Spannen gled ur hennes händer, hon hällde säden bredvid, hon utförde
inte befallningarna snabbt nog och från alla håll ljöd det oavbrutet: ”Dawaj, dawaj! Ja, så där
ser det ut, när intelligentsian arbetar! Det var ju högsta tid, att flickslynan fick lära sig arbeta!”
Redan efter ett par timmar hade Olgas ansikte bränts kalkonrött av solen. Man växlade skift,
hon skulle nu vrida runt veven i varpan, men hon gjorde det med nöd och näppe tio gånger,
sedan tiggde hon utmattad, att man skulle avlösa henne.
På en sådan människa urladdar sig bevakningens och medfångarnas hela brutalitet. Jag erinrar
mig en episod. När Olga efter ett par dagar med av solbrännan svullna ben och händer
knappast kunde röra sig och vände sig till brigadledaren på morgonen och bad honom om att
få stanna i baracken, ropade fångarna i korus: ”Det skulle just passa henne! Slippa arbeta för
litet solbränna! Hon är bara lat! Vi har måst släpa hela vårt liv men hon har alltid skonat sig!”
Då sade jag till en särskilt elak kvinna: ”Föraktas konstnärer så mycket hos er i Sovjetunionen?
Hur mycket enklare är det inte att utföra kroppsarbete än att spela piano! Av det
slags människor, som duger till jordbruksarbete finns det miljoner.” Men med ett sådant
försvar skadade jag blott Olga. – Dessutom var hon verkligen mycket opraktisk och långsam.
På kvällen ryckte vi mörbultade och dammiga som kolbärare in från arbetet. Vi fick först vid
solnedgången lämna åkern, och på stäppen var skymningen synnerligen kort. Därför hade
man många gånger fyllt en gammal kokkittel med vatten, för att vi skulle kunna göra oss lite
rena. Dock drack oxarna gång på gång ur vattnet. Då sprang man med sin konservburk trots
strängt förbud till den nästan uttorkade brunnen och firade ned sin katylok upphängd på
brunnsrepet för att få lite vatten. Därvid måste man ängsligt se åt alla håll, för att inte någon
soldat skulle lägga märke till det. Vem blev naturligtvis alltid upptäckt? Olga. Då haglade
svordomarna över henne. – Knappt hade man torkat den värsta smutsen av ansiktet, förrän
man måste störta till matbaracken, för att inte gå miste om hirssoppan. – Alla var redan
färdiga och släpade ut sina knyten ur baracken för att göra i ordning ett läger för natten. Blott
av Olga såg vi inte skymten. Just då hade vi fått tillåtelse att om nätterna sova utanför
baracken, då det var omöjligt att härda ut i hyddorna för lössens skull. Inne stannade blott de
hårdhudade, som lössen inte bet på. När man på kvällen steg in i baracken för att hämta sitt
knyte, måste man ideligen stryka sig över huvud och axlar, ty det regnade formligen löss och
på väggarna kröp de som myror. Min katylok lämnade jag i baracken, för säkerhets skull fylld