Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

25
avstånd ljuden från gatan, och en gång kom en flygmaskin rakt över fängelsegården. Med
öppen mun stirrade vi upp mot himlen, tills ”Ruki nasad!” bragte oss till besinning. Det
politiska rannsakningsfängelset var så överbelagt, att de talrika fängelsegårdarna inte räckte
till för en 20 minuters promenad åt varje fånge, medan det var dager. Även natten måste
därför tas i anspråk för promenader.
Så småningom lärde jag känna mina ryska medfångar. Det var sannerligen märkvärdiga
”politiska” fångar! På ett undantag när, Tasso, hörde jag under hela tiden i Butirki inte ett ord
av kritik mot sovjetregeringen från någon av de ryska medfångarna. Om de blott hade tegat av
rädsla för att bli angivna, hade det i alla fall varit begripligt, men det fanns några klickar i vår
cell, som tävlade med varandra i bedyranden av sin undergivenhet och trohet mot partiet. Den
som förde deras talan var Katja Semjonowa. Hon representerade inte blott en viss typ av
fångar utan var faktiskt typisk för den nuvarande ryska generationen. Katja var en undersätsig
kvinna på ungefär trettio år, med kortklippt, glatt hår, som hon bar stramt uppåtstruket med en
kam i nacken. I cellen gick hon klädd i manströja och svarta, korta gymnastikbyxor. Hennes
rörelser var utpräglat manliga. Hon hade ett sätt att fingra på sina gymnastikbyxor, som om
hon drog åt en läderrem hårdare, och på promenaden gick hon vanligtvis först med utpressat
bröst och ett ansikte, som om hon gick i ett demonstrationståg.
Med denna Katja kom jag en dag i samspråk. Då var jag redan ”gammal” rannsakningsfånge,
ty från partiaristokratins sida visade man mig ett starkt misstroende. För det första därför att
jag var utländska och sedan hade väl också några av mina kritiska yttranden kommit till deras
öron. Jag frågade Katja: ”Varför blev du egentligen häktad?” – ”Jag har fallit offer för
trotskistiskt förtal. Men de ska nog få betalt, så de kommer ihåg mig, de där förbrytarna!” for
hon ut. ”Du är alltså lika oskyldig som vi alla här?” fortsatte jag samtalet. ”Hur kan man bara
säga något sådant! Jag känner bara till min egen sak och några vänners! Du måste komma
ihåg, att jag härstammar från en familj, i vilken det finns 9 stachanowzy, och i mitt företag var
jag känd som partilös bolsjevik!” – ”Men Katja, tror du inte, att alla 110 kvinnorna i cellen är
precis lika oskyldiga som du? Du har ju också talat med många om anklagelserna mot dem,
har du inte det intrycket att de blivit häktade med orätt?” Med ett fanatiskt uttryck i ansiktet
väste hon mot mig: ”Man häktar i alla fall inte nog många! Vi måste vara på vår vakt mot
förrädarna! Även om några skulle vara oskyldiga! När man hyvlar, faller det spånor!”
Katja Semjonowa var också en av dem, som ständigt tog ordet disciplin i munnen.
Disciplinerad måste fången vänta till skrivdagen, som inföll varannan vecka, och då fick man
papper och bläck för att inlämna ansökningar eller besvärsskrivelser, som emellertid nästan
aldrig föranledde någon åtgärd, till fängelseförvaltningen eller rannsakningsdomaren. Man
måste följa fängelseordningen till punkt och pricka, annars var man odisciplinerad och
skadade samhället, man måste ligga på de ojämna bräderna utan halmmadrass, utan täcke och
utan stöd under huvudet, man måste nöja sig med ungefär 30 cm:s utrymme. Ve, om någon
skulle våga att protestera hos fängelseförvaltningen mot dessa oerhörda förhållanden. Då blev
vederbörande föraktad och dömd av den stora massan av ryska fångar.
Jag kommer särskilt ihåg de kvinnor, som kom efter mig, alltså ”tillskotten”. Från ett landsortsfängelse
inlevererades en matematikstudentska. Så fort hon satt sig på bräderna, somnade
hon. Till ”tvättning” måste man väcka henne med våld. Hon tycktes nästan medvetslös av
trötthet; och sedan såg vi vid tvättningen, hur svarta strimmor gick över hennes stjärt och lår.
Även den tjocka lettiskan med de oroliga ögonen hade man pryglat blå och gul vid förhöret.
Några dagar efter mig kom en ungefär 35-årig kvinna med stora, förstörda, tårlösa ögon in i
cellen. Hon yttrade inte ett ord och vägrade att äta. När det gällde nykomlingar var det ingenting
märkvärdigt. Men denna kvinna var ståndaktig. Det enda som man kunde få veta av
henne, var att hon hade lämnat tre små barn ensamma hemma. Hon började tala förvirrat och