Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

55
lagt märke till mitt dåliga ryska uttal. ”Nej, tyska.” – ”Vad hör jag? Från Volga?” Han
mönstrade mig förvånad. ”Nej från Tyskland.” ”Och vad gör du då här?” Han började
plötsligt tala tyska på en ålderdomlig, schwabisk dialekt. Han var volgatysk bonde. ”Du är väl
kommunist?” kom det litet misstroget. ”Ja, det har jag varit i många år. Och sedan kom Hitler
...” Han hamrade på min hacka och nickade. ”Ja, du har inte heller haft så roligt. Men hade det
inte varit bättre att stanna hemma än ge sig ut i främmande länder. Där har man aldrig något
gott att vänta. – Är Hitler verkligen så svår som man skriver i våra tidningar? Jag tror för min
del att värre än här kan det inte vara hos honom.
– Och tar Hitler också jorden från bönderna? Mig vill de tvinga in i kollektivet. Ingen i min
by ville vara med om den nya ordningen. Då drev NKVD bort oss män. – Fem barn, det äldsta
av dem var ännu inte fjorton år, blev kvar med min hustru... Hur ska det gå med åkrarna?”
– Vi såg på avstånd brigadledaren komma emot oss. ”Ge mig hackan, annars grälar han”, sade
jag och reste mig upp. ”Sitt bara lugnt kvar, när de ger dig sådant skräp till hacka, måste jag ju
först göra den i ordning. Sätt dig, för den där behöver du inte vara ängslig”, lugnade han mig.
Men jag hade inte ro att höra på honom längre: ”I kväll efter arbetet kan du berätta mera.” –
”Jag har foton av mina barn och ett brev från min äldsta flicka som jag ska visa dig då. Hon är
en verkligt duktig flicka.” – Redan innan brigadledaren var framme, ropade han: ”Med ditt
dagsverk blir det väl inte mycket bevänt i dag.” Bonden vände sig mot honom: ”Det ska du
säga. Ge flickan ett bättre verktyg och, för övrigt, hur skulle man kunna begära det av henne?
Hon har ju lärt sig till någonting helt annat. Hon är en kultiverad människa.”
Brigadledaren gick misslynt förbi och gubben vände sig också om och avlägsnade sig. ”Hur
långt är det till middag?” ropade jag efter honom utan att upphöra med hackandet. Han vände
sig helt om, såg på mig ett slag och kom långsamt tillbaka: ”Nej, du förstår inte alls, hur du
skall bära dig åt med det här arbetet, du anstränger dig alldeles för mycket. Här kommer i alla
fall ingenting att växa nu i sommar. I det här dammet kommer inte en solros att ta sig.” Han
tog hackan ur min hand. ”Du får inte hacka så djupt. Så går det dubbelt så lätt.” Jag provade,
han hade verkligen rätt. ”Du är hungrig och vill veta, när balandan kommer? Du behöver bara
se på din skugga. När den inte är längre än två fot, har vi arbetat en halv dag.” Detta var
fångarnas solur. ”Tiden är strax inne. Se där, där på vägen kommer redan vagnen!” – Vi tog
vänligt avsked av varandra, och han lovade att skaffa mig en lätt och skarp hacka till
eftermiddagen och stampade bort.
Jag borrade hackans skaft i marken för att hitta tillbaka till min fåra och gick som alla andra
till slutet av åkern, där den länge efterlängtade middagsssoppan hade anlänt på en oxvagn i en
smutsig trätunna täckt av en lika smutsig säcktrasa. Det var rena vattnet med ett par kålblad
och litet hirs i. Brigadledaren delade ut brödet. De som blott erhöll 400 gram protesterade
under skymford mot denna orättvisa. ”Se bara på den tjocka Tanja som får sina 600, fast hon
aldrig gjort ett dagsverke fullt färdigt. Ja, om nätterna, då är det hon som arbetar”, grälade en
kvinna med läderartat ansikte. – ”Dra åt skogen, gamla käring!” var-den rundbenta Tanjas
älskvärda svar. Så gick första halvtimmen av middagsrasten. Sedan låg alla utmattade i det
heta solgasset. Det fanns inget skuggande träd, ingen buske. Liggande på magen, med ansiktet
nedgrävt mellan armarna och de nakna benen omvirade med säcktrasor, sjönk jag genast i en
blytung sömn.
Jag såg förskräckt upp. Någon hade rört vid min axel, och när jag lyfte huvudet, såg jag in i en
ung mans leende, bruna ögon: ”Jag har fått höra, att du är tysk kommunist. Är det sant?” –
”Ja, och vem är du?” – ”Jag är en litauisk meningsfrände.” – Vi räckte varandra högtidligt
händerna. ”Hur länge har du varit i Karaganda?” frågade jag för att göra ett slut på den
förlägna tystnaden. ”Redan nio månader, och hela tiden ‘pod konvoj’.” – ”Och varför?” – ”Ja
varför, vad ska man ge för svar på det? Vill du veta NKVD:s tillrättalagda anklagelse eller