Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

11
och uppfordrade oss att genast flytta över till emigranthotellet i stadsdelen ”Baltschuk”. Vi
lydde inte denna ”befallning”.
I Moskva var atmosfären sådan att man kunde kvävas. Forna politiska vänner vågade inte
längre besöka varandra. I hotell Lux kunde man blott komma in med en ”propusk”
(passersedel). Varje besökare blev registrerad. Därigenom hade NKVD en förträfflig kontroll.
Telefonerna i hotellets enskilda rum övervakades. Gång på gång lade vi märke till ett
knackande ljud, när anslutning skedde. All korrespondens var självfallet underkastad kontroll.
– Fruktan för angiveri antog sådana former att goda vänner, när de i alla fall vågat komma på
besök till varandra, viskade: ”Har ni noga genomsökt ert rum, så att man inte monterat in
någon lyssnarapparat någonstans? Är inte en mikrofon dold någonstans? T. ex. i lampan?
Kanske i telefonen?” Jag gjorde bekantskap med en person, som hade monterat bort alla
stickkontakter och undersökt dem för att se, om det var någon membran i dem.
Det fanns knappt någon av de i Moskva bosatta emigranterna, som inte någon gång under de
sista tio åren hade gjort sig skyldig till en ”avvikelse från Kominterns linje” och på grund
härav höll Kominterns kaderavdelning eller Internationella Kontrollkommissionen dem alla i
ett struptag. ”Avgiv en tillfredsställande förklaring! Bekänn dina politiska fel! Följ budet
‘vaksamhet’ och avslöja skoningslöst varje kritisk hållning hos de människor, med vilka du
umgås! Och protokollför varje yttrande i din omgivning, som har någon smak av ‘avvikelse’!
Blott då kommer vi att vara övertygade om din trohet mot partiet och ställa dig i våra led.”
Under hela de två år som vi vistades i Moskva före Neumanns häktning gick det väl knappast
en månad, utan att han blev kallad antingen till Internationella Kontrollkommissionen eller till
Kominterns kaderavdelning eller till kaderavdelningen i de Utländska arbetarnas förlag – vi
var sysselsatta i detta förlag som översättare. Antingen uppfordrade man honom att äntligen
avge en ”tillfredsställande” förklaring över sina politiska fel eller ”ställde honom till svars för
kritiska och partifientliga yttranden”.
– Det var tillräckligt att någon ”vaksam” fick höra en sats eller en anmärkning av min man för
att protokollföra den och skicka in den till vederbörande kaderavdelning.
Jag skall blott skildra ett karakteristiskt fall. Neumann och jag var anställda på de Utländska
arbetarnas förlag. En fest – eller rättare sagt kamratafton – ägde rum på förlaget. Man var
skyldig att närvara. Sådana fester var fyllda av en krampaktig glättighet och var det dummaste
och sorgligaste, som man kan tänka sig i fråga om umgänge. Man måste vara glad på
kommando, liksom man ju också måste demonstrera på kommando. – Denna kväll var
förläggare Wieland-Herzfelde från Prag närvarande. Neumann, som kände honom, satte sig
vid ett bord tillsammans med honom och gladde sig över att ha träffat en människa, som man
kunde föra ett samtal med. Vi hade inte suttit en kvart, förrän en ung tyska steg fram till vårt
bord, hälsade på Wieland-Herzfelde och Neumann och satte sig bredvid oss. Hon hette Hilde,
var från Prenzlau, hade vid något tillfälle ingått äktenskap med en ryss, som hette Kamarow,
och hade redan sedan någon tid tillbaka vistats i Moskva. Hon kallade sig blott Kamarowa,
talade tyska med rysk accent och betonade vid varje passande och opassande tillfälle, att hon
var en ”komsomolka” (medlem av det ryska Kommunistiska ungdomsförbundet). – Det stod
omedelbart klart för Neumann och mig, i vilken avsikt ”Kamarowa” kom till vårt bord, hon
var en känd angiverska. Jag stötte till Neumann under bordet och sade en sats med ordet
”einerlei”, det var det överenskomna lösenordet, när fara hotade. – Samtalet avstannade ett
slag och blev sedan tråkigare och tråkigare. Jag reste mig upp, tog avsked och gick hem. Efter
en stund kom också Neumann tillbaka och orolig frågade jag honom genast: ”Du har väl inte
sagt någonting farligt?” – ”Kan du verkligen tro det, jag känner ju det där äcklet.”
Efter en vecka blev Neumann beordrad till kaderavdelningen i de Utländsk arbetarnas förlag.
På bordet låg två tättskrivna ark och ordföranden i kaderavdelningen riktade följande fråga till