Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

40
Vi kom i samspråk med varandra. Hon hade arbetat som sekreterare åt en fabriksdirektör.
Politik intresserade henne inte. Hos rannsakningsdomaren hade man visat henne en
anklagelse, som gick ut på, att hon tillsammans med sin chef och 30 till större delen för henne
obekanta personer hade varit verksam i en kontrarevolutionär trotskistisk organisation, som
utfört sabotagehandlingar i fabriken. Hon förklarade vid förhöret, att hon ingenting visste om
detta, och att hon aldrig hört något dylikt om sin chef. Rannsakningsdomaren fordrade under
hotelser, att hon skulle erkänna sina brott. Hon bedyrade gång på gång sin oskuld, varpå han
med korta avbrott lät henne stå i två dagar. Men när hon inte heller då gjorde den önskade
bekännelsen, grep han om hennes hals och höll henne så, tills hon förlorade medvetandet.
Sedan skrev hon under allt. Därpå häktade NKVD hennes forne chef och 30 andra.
Efter ett par dagars vistelse i stolypinskij-vagnen avtog kvinnornas munterhet på ett märkvärdigt
sätt. Man visste knappast, om det var dag eller natt. Alla låg hopkurade med uppdragna
knän och dåsade. Några trodde sig veta, att vi redan hade Kasan bakom oss. Ofta stod
vår vagn stilla en hel dag. Då var luften i vagnen sådan, att man kunde kvävas. Från vattenkranen
i klosetten kom sedan länge inte en droppe vatten. Vad skulle det för resten tjäna till
att tvätta sig, allt var så likgiltigt. Om man blott kunde sova och aldrig mer vakna. Åtta, tio
eller tolv dagar hade kanske gått sedan Moskva, då kommandot: ”Alla i ordning” ryckte oss
ur vår slöhet. Vi var i Sisrin, vårt första etappfängelse. Fullständigt utmattade och igengrodda
av smuts kröp vi ut ur vagnen. ”Dawaj! Dawaj! Uppställning fem och fem!” Och så bar det
iväg över järnvägsskenorna. På godsbangården stod två lastbilar. Vi halade upp varandra. Den
kalla luften gjorde en vimmelkantig. Man packade ihop allt fler och fler på bilen och sedan
gick det i rask fart genom staden, i vilken det blott tycktes finnas trähus. Det ena såg ut precis
som det andra. Jag stod vid kanten av flaket och höll mig krampaktigt fast i en järnkedja. Två
soldater med påsatt bajonett satt på lastbilens bakre vägg. En liten pojke på skridskor åkte
bredvid oss ett stycke med rasande fart och skrek med full hals: ”Wragi naroda! Wragi
naroda!” (Folkfiender, folkfiender!)
Det överfulla fängelset i Sisrin tog emot oss. Ett mörkt badrum, som luktade unket, avlusning,
och sedan äntligen en cell. Den var våt som en klippgrotta och hade britsar av ohyvlade
bräder. Vi fick veta, att fängelset förut varit ett garveri. Man satte fram en soppa åt oss, som
visserligen var varm men sur. Vi slukade den med glupande aptit. – På natten vaknade jag
förskräckt ur sömnen. På britsarna och golvet vimlade det av råttor, som pipande slogs om
vårt torkade bröd och var så ”tama”, att de trampade över de sovandes kroppar. När det
dagades konstaterade vi, att alla brödsäckar hade hål stora som tvåkronor.
Tre dagar fick vi vila ut i detta råttparadis och sedan fortsatte färden. – Vår transport hade
utökats med några politiska manliga fångar, flera officersfruar, fem havande kvinnor, en 70årig
fru och två kriminella kvinnliga fångar.
Vägen till stationen måste vi tillryggalägga till fots. På den mörka, översnöade gatan
marscherade vår kolonn. De havande kvinnorna och gumman plumsade mödosamt i sina
walenki (filtskor) i sista ledet. ”Dawaj, bystreje!” (Raska på, fortare!) skällde en ung rysk
vaktpost. ”Bli inte efter, kvinnor!” Leden i kolonnen drog sig alltmer från varandra.
”Kamrater i täten, gå inte så fort, kvinnorna kan inte hålla jämna steg!” Kolonnen stod stilla,
och ett par manliga fångar lämnade ledet. Trots vaktposternas rasande protester gick de fram
till kvinnorna: ”Ge oss era knyten! Gå längst fram i första ledet och bestäm takten! Låt bara
soldaterna ryta!” Genast följdes deras exempel även av andra män och vi gick utan säckarna
lätt och obesvärat till godsbangården.
Inne i vagnen började ett formligt slagsmål om platserna. Först efter en stor batalj utrymde
den vakthavande NKVD-natschalniken ännu en avdelning för kvinnorna. I vår kupé hade de
båda kriminella brett ut sig och gjorde anspråk på var sin bagagehylla, på vilken förut två