Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

175
När under sommaren 1942 bibelforskarna vägrade att arbeta, blev tjeckiska och tyska
politiska fångar uttagna till kolonnen ”angoraavel”. Till dem hörde Maria Graf och
Presserova. Transportarbetena vid ”angoraavel” utfördes av en civil arbetare, som bland
fångarna gick under namnet ”lille kusken”, ty han var ovanligt liten till växten. Denne kusk
var enligt samstämmiga vittnesbörd en verkligt hjälpsam själ. Det dröjde inte länge, förrän
han hjälpte fångarna på alla upptänkliga sätt. Han smugglade ut brev till deras anhöriga, ja,
han till och med mottog svarsbreven i hemlighet under sin adress i Fürstenberg och förklarade
sig beredd att ta emot medicin från Prag till en av svår anemi lidande tjeckiska. Jag har glömt
vem som förrådde fångarna i ”angoraaveln” och ”lille kusken”. Alla kom till bunkern, även
den anemisjuka, och kusken och hans fru och dotter. Olyckan ville, att man i deras bostad i
Fürstenberg hittade ett paket och brev. Ramdor kunde inte neka sig nöjet att resa till
tjeckiskornas anhöriga i Prag, som hade sänt brev och paket under kuskens adress, och
förhöra dem och hota dem med häktning. Till de stackars kvinnorna i fängelset sade han
emellertid, att deras män eller föräldrar nu skulle sättas i fängelse. – Tyvärr hade en av
kvinnorna redan erkänt allt och svårt komprometterat de övriga.
Först veckor efteråt fällde Ramdor domen över offren i kolonnen ”angoraavel”: Maria Graf
fick 25 par spö, en annan kom till straffblocket, Presserova blev mot förväntan fri, den lille
kusken med fru och dotter kom i koncentrationsläger, den anemisjuka blev frigiven ur
bunkern, men kunde inte repa sig igen och dog i Ravensbrück.
De dagar, då vi, Maria Graf, Presserova och jag delade cellen, tycks mig nu efteråt ha varit
rena glädjedagar. Vi sjöng, jag lärde mig några tjeckiska sånger tålmodigt utantill, vi delade
redligen vår mat, och varje afton knäböjde Maria på golvet– hon var en troende katolik – och
bad i stilla försjunkenhet.
*
Utan ytterligare förhör frigavs jag efter tio veckor ur fängelset. Jag hälsade lägerplats och
lägergata, barack och kamrater med mycket mera hänförelse än år senare den verkliga
friheten. – Redan dagen därpå blev jag emellertid sjuk. Kroppen protesterade mot den
normala dietordningen. Jag fick inomhustjänst och låg lycklig i sovsalen i vårt block på den
mjuka halmmadrassen, och Milena talade om för mig, att man häktat övervakterskan
Langefeld och ställt henne inför en SS-domstol, men att hon blivit frikänd på grund av
bristande bevis och avskedad från sin befattning.
Med mitt tillfrisknande gick det tämligen långsamt, men trots detta lämnade jag på åttonde
dagen baracken för att gå till ett av polskornas block, ty Helena Korewa hade skickat mig ett
meddelande, att hon önskade tala med mig i en mycket viktig angelägenhet. – Hon visade mig
under iakttagande av alla tänkbara försiktighetsmått ett flygblad från ”Royal Air Force” med
”Sanningen om Hess’ flygning till England”. Polska fångar hade hittat det under arbete i
skogen. En magisk verkan utgick från en sådan pappersbit, när man höll den i händerna i ett
koncentrationsläger.
Nästa dag kom en vakterska som hette Schroer fram till min sängplats och befallde mig att
genast stiga upp. Hon skakade om sängkläderna flera gånger och tycktes söka efter något.
Men hon hittade ingenting. Jag hade svårt att stå på benen av ångest. Och mycket riktigt, när
visiteringen var över, kom ordern: ”Följ med!”
Utanför den nya övervakterskans tjänsterum stod i korridoren Helena Korewa, hennes dotter
och Hallina Bella. Alla tre hade under Langefelds tid arbetat på expeditionen. Jag kunde inte
tänka mig annat än att historien med flygbladet blivit förrådd och att man iakttagit min
promenad till polskornas block. Vi väntade tysta. Skyddslägerföreståndare Bräuning gick
förbi oss och kastade en granskande blick på oss. Sedan infann sig en vakterska, som utan