Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

186
halmmadrass, sköts sängarna intill varandra, så att det uppstod jättestora massängar i tre
våningar.
Aldrig hade motsättningarna i lägret varit så iögonenfallande som under det sista året av dess
bestånd. Barn stod tiggande framför de ”förnämas” block, i avfallstunnorna sökte trasiga och
utmärglade gestalter girigt efter något att äta. – Men över lägergatan gick en välnärd,
rödkindad fånge, elegant från huvud till fot och ledde skyddshäktesföreståndarens
vältrimmade, långhåriga vinthund i ledband. – Mellan några baracker på det lägst belägna
lägerområdet bildades till följd av översvämning hela dammar av kloakvatten, men på den
andra och tredje lägergatan utförde SS nya trädgårdsanläggningar och satte unga träd. – SS
tillät fångarna att bilda sångkörer, och om söndagarna kunde man i många block få vara med
om sång- och dansuppvisningar av högt konstnärligt värde.
Industrigården byggde bostadsbaracker för sina fångar alldeles i närheten av fabrikerna och
Siemens gjorde detsamma. Mina väninnor Lotte och Maria lämnade det gamla lägret och
flyttade över till Siemens. De nya bostäderna var i jämförelse med de gamla bostadsblocken
trånga och mörka. De hade av sparsamhetsskäl inga dagrum och varken toaletter eller
tvättmöjligheter och inte heller några bäddar längre utan sammanhängande kojer i tre
våningar. Fångarna i Industrigården fick bo i fyra baracker och för alla fyra tusen kvinnorna
inrättade man ett gemensamt toalett- och tvättrum i mitten av industrigårdsområdet. Efter en
kort tid blev toaletterna obrukbara, dels på grund av vattenbrist och dels på grund av att
apparaterna inte fungerade. De tusentals kvinnorna blev tvungna att förrätta sina naturbehov i
det fria eller begagna de primitiva klosettgroparna. – Det påminde mig om Sibirien. I slutet av
år 1944 sjönk Ravensbrück långsamt ned på Karagandas nivå.
Lille, Anička och jag bodde i andra våningen i ett hörn vid ett fönster. Vi kunde inte sitta
upprätta utan kurade ihop oss i vår håla. Där åt vi och sov vi, pratade på kvällen och tillbragte
våra fridagar, när vi inte gick och hälsade på i det gamla lägret. Vi tre hörde tillsammans,
bildade en familj och delade varandras fröjder och sorger. Våra gemensamma vänner mottog
vi på kvällen eller på söndagarna i våra kojer. Där satt då norskorna Margrete och Birgit,
tyskorna Lotte och Maria, Inka, tjeckiskan, och Couri och Danielle, våra franska kamrater.
Det var många nationaliteter och ett virrvarr av olika språk.
XXIV. Åter kontorist
I SKRÄDDERI I avancerade jag en dag utan Maria Wiedmeiers rekommendation till arbetare
i fabrikens kontor. Jag delade tjänsterum med holländskan Ilse Heckster och förde ett
kortregister över alla i skrädderiet arbetande fångar. De sjuka som hade inomhusarbetskort
eller liggkort skulle anmälas av vederbörande blockäldste och jag skulle göra en anteckning
härom på korten i registret. Det var ett lätt arbete, men som det snart visade sig, inte utan sina
risker och åter hamnade jag efter en tid vid randen av bunkern. Jag visste ju av egen
erfarenhet mycket väl vad arbetet på löpande band innebar för kvinnorna, och med
elvatimmarsdagen växte också antalet berättigade sjuka från vecka till vecka. Men hur få var
det inte som hade nog feber att lyckas få inomhustjänst? När då en kvinna efter arbetstiden
kom till mig och tiggde, att jag skulle skriva upp henne bland de sjuka, gjorde jag det. På det
sättet fick jag med tiden inemot 25 illegala sjuka.
En dag meddelade ”Oberscharführer” Graf mig, att SS-läkare Treite genast ville ha en lista på
alla sjuka i skrädderierna för kontrollens skull. Ångestsvetten sipprade fram på min panna. I
all hast satte jag upp listan, och för de sjuka utan inomhustjänst och för mig fanns det blott en
räddning, nämligen att inviga Emmy Görlich, Treites sekreterare, i saken och be henne om
hjälp i denna svåra situation. Jag gick med listan till Emmy på sjukavdelningen. Hon var
politisk fånge och utförde kontrollen. Med uppenbar ovilja hörde hon på min enträgna