Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

82
Dörren gick upp och med ett ansikte, som var ännu mer förbittrat än tidigare, kom Grete
Sonntag in på förvaltningskontoret. Av en ren tillfällighet. Tasso såg henne och gjorde ett
tecken åt henne att vända sig om i riktning mot mig. Grete Sonntag fick se mig och en
blandning av glädje, förskräckelse och skuldmedvetande präglade hennes ansikte. Tasso
viskade något till henne, Grete Sonntag blinkade med ögat ett ”på återseende” och lämnade
rummet. – Efter en halvtimme återvände hon med ett belåtet småleende på läpparna och med
sin med ett papper övertäckta katylok i handen. Med hjälp av tecken åskådliggjorde vi för
varandra, hur vi nu skulle gå till väga. Min tomma konservburk stod under bänken, jag sköt
fram den till yttersta randen. Vi väntade, tills posten vände ryggen till, då Grete Sonntag gick
till min bänk, ställde sin fulla katylok under den och tog med sig min tomma i utbyte. En
delikat lukt av något stekt fyllde rummet. Alla drog in doften i näsan och log slugt. Jag kunde
inte motstå lusten, lyfte på papperet och såg stekt potatis. Att äta detta medan soldaten var i
närheten var omöjligt, jag måste vänta tåligt till middagsrasten. Och under potatisen låg till
och med små köttbitar.
Grete Sonntag hade, som jag berättat, inte blott ”hudcentralen” i Burma under sin domvärjo
utan hjälpte också till med att slakta djuren. Den konsten hade hon lärt sig av sin far i
Mannheim-Viernheim. Denne var till sitt huvudsakliga yrke kakelugnsmakare men arbetade
under den döda säsongen också som slaktare.
Djuren slaktades utanför ”hudcentralen” på stäppen, och Grete Sonntag styckade köttet.
Därvid föll det sig av sig självt att hon inte blev lottlös.
Blott fjorton dagar varade denna härliga tid på förvaltningens kontor. Alla gamla bekanta kom
från det ”fria” lägret för att besöka mig. Stefanie Brun, som hade en befattning på huvudförvaltningens
kontor, gav mig machorka och några karameller ur sin dotters första paket. Vi
fick båda en chock, när vi såg varandra. Stefanies ansikte hade fallit ihop, och hon hade påsar
under ögonen. Hon visade mig sina svullna händer och fötter. Hon for med handen över sin
kind och pekade samtidigt på mig med en skakning på huvudet. ”Vart har dina runda kinder
tagit vägen?” menade hon.
Även mina forna kolleger på reparationsverkstadens kontor hade alla på en gång något att
göra på förvaltningen. Gregorij Ilitsch kom haltande, stödd på en käpp. Hans brutna ben var
illa läkt. ”Nu är jag snart mogen för invalidräjongen”, ropade han till mig. Klement Nikifrewitsch,
som kom tillsammans med honom, strålade av glädje över denna vändning till det
bättre i min belägenhet: ”Du ska få se, att du kommer fortare hem än vi alla!” Grete Sonntag
kom varje dag med sin gåva, och det lyckades oss också att få tala lite med varandra. Bakom
klosetten vid förvaltningen stod vi viskande: ”Tror du, att vi någonsin kommer ut? Nu när
Stalin till på köpet ingått en vänskapspakt med Hitler? Då är vi kommunister ännu mer i
vägen för honom”, argumenterade Grete. ”Jag drömmer ständigt om min mor, hon har säkert
dött ...” Och hennes sorgsna ögon skymdes av tårar.
XIII. Återkallad till Moskva
EN DAG under arbetstiden kallade man på mig från ett bredvidliggande rum, där
natschalniken satt. – ”Tasso, vad vill de, menar de mig?” Tasso sprattlade med armar och ben:
”Spring, det är något viktigt, skynda dig!” Jag anmälde mig: ”Nummer 174475, Margarita
Genrichowna Buber-Nejman, samhällsfarligt element, fem år.” – ”Ett radiogram har kommit
från Dolinki, ni skall transporteras till samlingsstället i karagandalägret”, sade natschalniken i
affärsmässig ton. – ”Ja.” Jag vände mig om och gick med lätt vacklande steg tillbaka bort till
förvaltningens stora rum. Jag kände ingen egentlig glädje. – ”Men Grete, varför skrattar du
inte! Du lyckliga, du får komma ut i friheten!” ropade alla om varandra. Tasso hoppade upp
bakom barriären och omfamnade mig trots soldat och straffblock. ”Gretuschka, det är ju