Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

26
flyttades efter fjorton dagar som sinnessjuk från cellen. Mot slutet av min tid som rannsakningsfånge
återförde man henne till cell 31. Nu åt hon men sade inte ett ord och förhören med
henne begynte. Hon hade tydligen blivit ”frisk” igen.
De ryska medfångarna förklarade för mig, att man redan i celldörren, när en fånge för första
gången beträdde cellen, kunde förstå, om det rörde sig om en fånge i ”egen angelägenhet”
eller om en ”schena” (gift kvinna). De gifta kvinnorna vet nämligen redan vid männens
häktning, att de kommer att dela dessas öde, och då packar de in allt som de kan behöva i
Sibirien.
En dag kom ett ”tillskott”, ett jättestort knyte sköts genom celldörren och efter det kom en
rund, vacker brunett med gretchenfrisyr. Snyftande kastade hon sig på bräderna och skrek:
”Satschem? Satschem?” (”Varför, varför?”). Full av medkänsla betraktade jag henne. Gymnastiklärarinnan
bredvid mig anmärkte bitande: ”En typisk schena. Vänta åtta dagar, då har hon
redan tröstat sig och kommer att i Sibirien i en handvändning ta en ‘lägerman’. Den sortens
kvinnor känner jag till.” Efter att en stund ha snyftat sina satschem skrek hon plötsligt: ”Moji
kowry! oh bosche! moji kowry!” (”Mina mattor, o gud, mina mattor!”). Jag frågade: ”Vad
betyder det?” – ”Nu skriker hon efter sina mattor”, förklarade min granne. Senare fick vi veta,
att hon hade lämnat ett treårigt barn hemma, men hennes utrop av smärta gällde inte detta.
Ett annat ”tillskott”, mor till tre barn, sade, som om hon befriats från en tung börda: ‘‘Gud
vare tack, att jag äntligen häktades, nu får mina barn åtminstone något att äta.” Hon hade efter
mannens häktning blivit lämnad kvar utan arbete.
Jag hade inte suttit länge i Butirki, förrän Tasso kom och viskade till mig: ”Du måste vara
försiktigare i dina yttranden. För inte några politiska samtal mer. Här i cellen finns
angiverskor!” Därmed började egentligen vår vänskap, och så småningom fick jag veta vad
hon anklagades för.
Tasso Salpeter var hustru till natschalniken för Stalins livvakt. Hennes man härstammade från
Lettland. Salpeter fick efter häktningen av Jagoda, folkkommissarien för Inrikes ärenden och
chef för GPU, anvisning på dennes våning. Våningen var fullt möblerad. Tasso, hennes man
och en gemensam vän gick genom rummen för att se på den. De kom till ett rum, som var
hållet i mellanasiatisk stil, med mattor på väggar och golv. På en av väggbonaderna över
divanen hängde ett porträtt av Stalin. Tasso visade på porträttet och sade till sin man: ”Det
måste bort därifrån!”
Någon tid därefter blev Salpeter och Tasso häktade. När Tasso kom till rannsakningsdomaren
uppgav denne att orsaken till att hon häktats var dessa ord. Tasso bestred energiskt att hon
sagt dem. Tillfogas bör, att den verkliga orsaken till att Salpeter och Tasso häktades naturligtvis
inte var detta yttrande. Tassos man undanröjdes sannolikt i sammanhang med likvideringen
av staben av gamla officerare i röda armén och arkebuseringen av Sovjetunionens
marskalkar, och Tasso hade under alla omständigheter i egenskap av hans hustru blivit häktad.
Men gång på gång gjorde jag den iakttagelsen, att NKVD alltid sökte rikta en anklagelse mot
varje även fullständigt oskyldigt häktad för att efteråt ge den verkställda häktningen ett sken
av berättigande. Anklagelserna mot de s. k. politiska förbrytarna varierade mellan ”kontrarevolutionär
agitation”, ”kontrarevolutionär organisation” – mången gång även båda tillsammans
– ”förberedelse till väpnat uppror”, ”förberedelse till terror” och ”spioneri”. En gång
hörde jag talas om en anklagelse, som var formulerad ordagrant på följande sätt: ”Spioneri för
inte angivet land.” Bland de 110 kvinnorna i cell 31 fanns det bara dessa fem varianter.
Men tillbaka till anklagelsen mot Tasso. Hon förnekade vid alla förhören, att hon fällt ifrågavarande
yttrande. Under tiden för vår gemensamma fängelsevistelse var Tasso blott sällan i
förhör. – Vi skildes i rannsakningsfängelset från varandra, men vi träffades ett år senare i