Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

37
cell ledig i bilen, varför jag fick stå i mittgången. I den skumma dagern upptäckte jag bakom
ett galler, som delade vagnen i två hälfter, några manliga fångar. Jag fick veta, att bland dem
befann sig två tyskar. De kom genast fram till gallret och jag såg för första gången män i
lägerkläder med stoppad vaddjacka, stoppade byxor och rund mössa med öronskydd. De var
båda lärare vid Karl Liebknecht-skolan i Moskva, hette Litten och Gresitzki och hade redan
två och ett halvt års koncentrationsläger bakom sig. Nu var de efter en ny rannsakning på sju
månader på väg tillbaka till Sibirien för att tjäna av sina återstående två och ett halvt år. ”Vi
förs nu till ‘peresylnyj’-vagnen, där man rangerar transporterna till Sibirien, där ska vi berätta
för dig, vad vi har upplevat.” Inifrån cellerna ropade kvinnorna och frågade, om männen inte
hade mött deras häktade anförvanter i rannsakningshäktet. Blott Grete Sonntag fick veta, att
hennes man för kort tid sedan ävenledes dömts till fem års koncentrationsläger men redan fått
transport.
På en godsbangård steg vi av. Vi måste gå fem och fem i led, kvinnorna i täten. Soldater med
gevär med påsatt bajonett gick nervösa vid sidorna om oss. Jakirs kusin kräktes av ängslan
och spänning. Det var en fuktig, dimmig afton. Medan vi stod där, såg jag nedför en gata, som
gick fram mellan brädstaket å ömse sidor, och där gick två människor arm i arm genom
aftonen. En fruktansvärd smärta grep mig vid tanken på den förlorade friheten. – Med ”dawaj,
dawaj” drev man oss över spåren, och plötsligt ljöd ett kommando. Jag förstod inte
kommandoordet, och först när de andra satte sig i smutsen, gjorde jag detsamma. Bredvid mig
hukade sig Nadja Bereskina och fnittrade. ”Vad skall detta betyda?” – ”Det vet inte jag heller.
Men säkerligen måste vi dölja oss för någon”, var Nadjas förklaring.
Sedan fortsatte vi marschen och närmade oss en fast järnvägsvagn utan hjul, den så kallade
”peresylnyj-vagnen”. Innan vi hunnit in, viskade Nadja till mig: ”Du får inte säga därinne, att
du är en ‘politisk’, hellre ‘prostitutka’ eller ‘rastrat’ (försnillning).”
Jag hann inte fråga henne, vad hon menade med detta. Man sköt oss genom vagnsdörren in i
ett med dålig belysning försett rum, delat på längden av ett nät, som räckte till taket. En lukt
av fotogen, tobak och svettiga människor fyllde rummet. Ett virrvarr av stämmor och rop
hälsade vår ankomst. I en bur låg människor i två våningar, de flesta på magen, med ansiktena
vända mot gallret. Genom en skjutdörr trängde vi oss med våra knyten en och en in i den
smala gången mellan gallret och kojerna. Jag såg ingenting annat än kortklippta manshuvuden
och nakna överkroppar. Från alla håll ropade man: ”Hur många år?” – ”Varför?” – ”Kommer
ni från Butirki?”
En klar, genomträngande barnstämma överröstade det allmänna larmet. Jag lutade mig mot
gallret för att kunna se bättre. Var det verkligen ett barn? Då upptäckte jag mellan alla
manshuvudena ett illmarigt skrattande ynglingaansikte. ”Men hur gammal är du då?” –
”Tretton år, tant!” – ”Och varför är du här?” – ”För stöld”, kom det stolt tillbaka.
Det var den första barnfången jag sett i mitt liv. Men för honom tycktes fängelset inte ha
något skräckinjagande. Han var bland sina likar och visste, hur man i ett sådant fall skulle
bete sig.
Vi stod och såg oss hjälplösa omkring, ingenstans fanns det plats. Blott Nadja Bereskina hade
fått en tillflyktsort. Nu förstod jag hennes nyss viskade uppmaning; för en prostituerad tryckte
männen genast ihop sig, men ”politiska” var inte något uppskattat sällskap. – Efter många
förfrågningar på olika håll kröp vi in i ett hörn i övervåningen. Bredvid mig skrålade en
drucken man. Luften gick endast med svårighet att andas. När man satte sig rak, stötte man
huvudet mot taket. ”Här kommer vi att fånga de första klädlössen”, fastställde Stefanie Brun
med sakkunnighet. ”Jag hoppas att den där bredvid dig uppför sig någotsånär anständigt. Han
tycks vara stupfull. Var får de väl vodka ifrån?” – ”Säkerligen har de mutat soldaten.” –