Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

139
baracken, frågade en av de besökande, en civilklädd man: ”Får jag lov att bese toaletten?” –
Och Kögel: ”Ja, naturligtvis.” Jag kände med bävande hjärta på den första toalettdörren i den
tron, att den var stängd och de andra också och att de härbärgerade var och en fem eller sex
gömda. Men o under! Den första klosetten var tom, den nyfikne besökaren gick in och drog i
spolsnöret, spolapparaten spolade enligt föreskrift och mannen gick med ett belåtet uttryck
över ansiktet sin väg. Men jag sjönk ner på en pall, mitt hjärta upphörde nästan att slå. –
Denna för vattenspolning intresserade besökare hade, som vi senare fick veta, varit tysk
konsul i England och där suttit i ett interneringsläger, innan man skickade honom till
Tyskland. Vilken skillnad i kultur mellan England och Tyskland! I det engelska lägret hade
spolapparaten aldrig fungerat.
Jag har redan nämnt, att övervakterskan Langefeld skyddade bibelforskarna, men deras
speciella fiende var däremot vice övervakterskan som hette Zimmer. Hon var en kvinna
mellan 50 och 60 år, typen för en bullrande gammal fängelsetjänsteman, som, enligt vad man
berättade i lägret, tyckte mycket om brännvin. I hennes lägenhet rådde enligt samma källa
obeskrivligt snusk och oreda. – Zimmer kom regelbundet till vår barack för att kontrollera
blocket, mestadels som förebud till en annalkande inspektion, och då var ingenting ordentligt
i hennes ögon, och ingen mönstersäng fann nåd för henne. Hon grep varje tillfälle att överösa
bibelforskarna med skymford. ”Ni gamla höns, ni sitter här i lägret och kacklar om Jehova!
Ge er iväg i stället hem till era barn och sköt hushållet åt era män, ni gamla dårar!” Bibelforskarna
och Zimmer kände varandra redan från Lichtenburg, det första koncentrationslägret
för kvinnor, och visste var de hade varandra.
Mina bibelforskare talade emellertid inte bara om Jehova och den kommande ”gyllene
tidsåldern”, mången gång erinrade de sig också sina barn och sina män, som de fått lov att
lämna därute, framför allt på lördagarna, när posten utdelades. Många fick visserligen brev
från sina män, som också var bibelforskare och nu satt i koncentrationslägren i Buchenwald,
Dachau och Sachsenhausen, men en del fick underrättelser hemifrån. Ella Hempels man, som
hade blivit lämnad ensam med fyra barn i den lilla sachsiska byn Kreten, skrev sedan mer än
två år tillbaka alltid samma bönfallande brev: Min kära Ella! När kommer du äntligen hem?
Barnen och jag väntar på dig varje dag. Hushållet är i oordning, barnen får inte den rätta
vården, trädgården och jordbruket förfaller så småningom. Hur kan du vara så hårdhjärtad och
lämna de dina i sticket? Det tror jag inte den gode Guden anser vara riktigt.
Ella satt med brevet i handen, och tårarna flöt. Då började jag tala med henne: ”Ella, hur kan
du uthärda att ha det så, när du har möjlighet att fara hem redan i dag?” Hon kastade tillbaka
huvudet: ”Ja, det kan en världslig människa som du inte förstå. Jehova befaller: Du skall
övergiva din hustru och ditt barn och följa mig ...” Tårarna hade torkat, och med fanatiskt
ansikte skyndade hon sig med en dammtrasa i handen att städa i blocket.
Dessa 500 kvinnor hade av olika motiv blivit Jehovas vittnen. Somliga därför att de var gifta
med bibelforskande män, det var huvudsakligen de moderata, ett litet skikt härstammande
från bibelforskarfamiljer. Några av dessa var inte äldre än 20 år. De övriga hade vid något
tillfälle blivit väckta. När dessa talade om sina husliga förhållanden och sitt förflutna,
framlyste det, att de i de flesta fall kom från mycket torftiga förhållanden och alltid haft
ekonomiska svårigheter att kämpa emot, blivit djupt besvikna på livet och, såvida de var gifta,
levat i olyckliga äktenskap. Egentligen hade alla dessa kvinnor lidit skeppsbrott i livet och
hatade det därför. De hade flytt från ansvaret, som kampen för tillvaron hade lagt på dem, till
rollen av martyrer i egenskap av Jehovas vittnen och ivrade i dennes namn mot de otrogna,
världens barn.
När de blivit bibelforskare, hade deras ställning i livet med en enda gång förvandlats; från att
ha varit undertryckta, tjänande och med sitt hårda öde otillfredsställda människor, blev de de