Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

68
vecklades samman, bildade en virvel, lyftes upp i luften och störtade med ett brak ned igen.
Himlen blev svavelfärgad, horisonten utplånades och med dån jagade hästhjordarna, nötkreaturen
och fåren över stäppen för att söka skydd. Sedan kom sanden. – Men vi satt
sammanknipna i baracken, lyckliga över att ha fått en fridag till skänks. – Därute tjöt det. En
vägg av rasande sand. Först grå, sedan gul, än ljusare, än mörkare – oavbrutet, timme efter
timme. ”Den kommer från Mongoliet”, påstod förståsigpåarna.
När jag blickar tillbaka på den dystra tiden i Leninskojesektionen, rinner mig alltid i tankarna
en av trä förfärdigad portal, som stod mitt på stäppen på ett litet avstånd från lerhyddorna.
Ingen väg förde genom denna portal, och det fanns inte heller något staket vare sig till höger
eller till vänster. Ingenting annat än en portal, som ensam höjde sig över stäppen, och mellan
tvärbjälkarna stod med stora träbokstäver: ”Leve oktoberrevolutionens 20-årsdag.”
X. Som oxdrivare i El Marje och tegelbruksarbetare
EN AFTON, när vi ryckte in från arbetet stod en oxvagn framkörd och väntade på oss. Vi
måste skyndsamt rafsa ihop våra knyten, lasta dem på vagnen och följa efter den ut i natten,
hungriga, trötta och smutsiga. Efter en marsch på åtskilliga timmar, under vilken några
kvinnor föll ihop och måste transporteras på oxvagnarna, märkte vi, att vi hade kommit
närmare bergen vid horisonten. Och när vi slutligen hade nått vårt mål, stapplade vi in i en
lerhydda och kastade oss på halmen. Vi hade anlänt till en ny räjong, El Marje.
El Marje låg inbäddat mellan kullar, Urals avlägsna utlöpare. Som kulisser slöt sig bergen
omkring dalsänkan och lämnade blott på en sida utsikten fri över den milsvida stäppen. Det
hade blivit höst, en solig, sibirisk höst. Vildrosbuskarna på bergsluttningarna glödde röda och
en mattblå septemberhimmel välvde sig över denna ljuvliga dal.
Men vi från straffblocket fick inte försjunka i anblicken av rader av mjuka kullar. I El Marje
härskade brzelosen och vår brigad på 20 kvinnor hade satts in för att bekämpa den. Och hur
fick vi inte slita i El Marje! Natschalniken i denna räjong tvingade oss till allt större och större
prestationer. Han var nu en fri man, men man berättade, att han varit fånge. Denne lushund
var alltid missbelåten. Antingen hade vi inte lastat vagnarna med den torra brzelosedyngan
fulla nog eller inte djupt nog slagit upp det stenhårda lergolvet i kreatursstallarna med våra
korpar. Sannolikt ville han övertyga sina överordnade om sin goda vilja och därför göra mer
än vad som var fastställt i hans plan. Detta gjorde han på vår bekostnad, ty vi var hans slavar.
Hela dagen hörde man ”Dawaj, dawaj! Raska på, stanna inte!” Brigadledaren drev på oss,
soldaten hetsade oss, och natschalniken skrek.
Badande i svett, krokiga och fullständigt bedövade, kom vi efter solnedgången till vår hydda.
Där fanns det inte ens sovbräder. Vi måste sova på lergolvet. Ingen hade kraft ens att tvätta
sig. Och det skall vilja mycket till, innan en kvinnlig politisk fånge underlåter det. Vår hunger
var värre än någonsin. Att blott en gång till i livet få äta upp en hel brödkaka alldeles ensam
var allas hetaste längtan.
Åter arbetade jag tillsammans med mina gamla kamrater, den trubbnäsiga Alexandra, som
inte längre ville skratta, Tamara, den lilla författarinnan, och Tanja, som kunde sjunga så
vackra folkvisor. – En morgon hade Tamara och jag hög feber. I denna sektion fanns det
ingen febertermometer, utan natschalniken fastställde med ”ögondiagnos”, om man var sjuk
eller arbetsduglig. Vi två var glödheta, och han fastställde: sjuka.
Vi låg på lergolvet i hyddan och log strålande mot varandra. Gud ske lov, att vi lyckats bli fria
från arbetet. Vi fick nu ligga och vila ut. Vi var så hjärteglada, att vi hade kunnat taga vilken
brzelos som helst med på köpet.