Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv
Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv
Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
9<br />
de senaste dagarnas häktningar? Nu har turen kommit till Röda armén. Tuchaschewski, Jakir,<br />
Blücher, Gamarnik, hela uppsättningen av gamla officerare från revolutionens <strong>och</strong> borgarkrigets<br />
tid. Skall man kanske också föra en offentlig process mot dem? – Det är ändå<br />
märkvärdigt, att ingen faller ur rollen under processen <strong>och</strong> skriker ut i salen: Allt är ju<br />
förfalskat! Dessa protokoll är lögnaktiga från första ordet till det sista!” – Det blev mörkt,<br />
man stängde parken. Vi promenerade genom gatorna. ”Finns det ingen möjlighet att komma<br />
undan? Måste vi låta slakta oss som kaniner? – Hur kunde vi i åratal utan en invändning låta<br />
allt detta passera? – Det som kom från Moskva förhärligades, alla tvivel undertrycktes, ty vi<br />
ville ju tro. Nu måste vi betala för vår okritiska lättrogenhet.” – Det var vårt sista sammanträffande.<br />
Vid nästa avtalade möte väntade jag förgäves i två timmar. K. F. häktades på vägen<br />
till järnvägsstationen. Han tänkte fara till Krim <strong>och</strong> fly över Svarta havet.<br />
*<br />
Utlänningar i Ryssland erhöll, när det var fråga om politiska emigranter eller medarbetare i<br />
Komintern, som legitimationshandling ett ”Vid na schitjelstwo” (uppehållstillstånd) . Det<br />
nationella passet – såvida man över, huvud taget ägde något sådant – hade man för det mesta<br />
inte hand om själv. Mitt tyska pass behölls av Komintern. Kort tid efter min mans häktning<br />
hade mitt ”Vid na schitjelstwo” löpt ut <strong>och</strong> måste förlängas av Komintern. Jag vände mig per<br />
telefon till vederbörande avdelning i Komintern <strong>och</strong> erhöll upplysningen, att jag hädanefter<br />
skulle vända mig till ”Otdjel Vis i Registrazii” (registrerings- <strong>och</strong> passbyrån för utlänningar)<br />
<strong>och</strong> att jag inte hade något mera med Komintern att göra.<br />
Mitt arbete för de ”Utländska arbetarnas förlag” hade redan upphört. För att få nytt arbete<br />
måste man emellertid visa fram någon giltig legitimation. Därför gick jag till ”Otdjel Vis i<br />
Registrazii” <strong>och</strong> ställde mig i en av de oändliga köerna. I luckan gav man mig den upplysningen,<br />
att man skulle förlänga mitt pass för utlänningar först när jag hade tagit med mig mitt<br />
tyska pass. Jag försökte förklara min situation, men fick det kategoriska svaret: Tag med ert<br />
nationella pass! Till dess erhöll jag ett uppehållstillstånd på fem dagar, <strong>och</strong> med detta<br />
rosafärgade lilla papper var det omöjligt att få något arbete. Komintern vägrade att ge någon<br />
som helst upplysning om, var mitt tyska pass befann sig, <strong>och</strong> visade sig ovillig att lämna<br />
”Otdjel Vis i Registrazii” något meddelande därom. Samma erfarenhet gjorde nästan alla<br />
kvarlämnade, <strong>och</strong> vi var därför tvungna att var femte dag anmäla oss <strong>hos</strong> polisen <strong>och</strong> hade<br />
ingen möjlighet att få något arbete. Vad skulle vi göra? Något understöd fick man inte. Bland<br />
de kvarlämnade befann sig många kvinnor <strong>och</strong> barn. Många beslöt i sin förtvivlan <strong>och</strong><br />
rådlöshet att gå till Nationalsocialistiska legationen i Moskva <strong>och</strong> där begära skydd. Då kunde<br />
det hända att de blev häktade på gatan av NKVD, när de lämnade legationen. En hel del<br />
familjemedlemmar till de fängslade österrikiska ”Schutzbündler” hade beslutat sig för att taga<br />
detta steg. Nazisterna gav dem bostad i ett till konsulatet hörande hus, <strong>och</strong> under skydd av en<br />
tjänsteman vid Tyska legationen kördes de i bil till ”Otdjel Vis i Registrazii” för att ordna sin<br />
utresa ur Sovjetryssland tillbaka till Österrike. – Då hörde vi talas om de första utvisningarna<br />
av kvarlämnade till <strong>Hitler</strong>tyskland.<br />
För att kunna leva var vi tvungna att sälja allt vi ägde. Först värdeföremålen, så grammofon,<br />
kamera eller radio, sedan böckerna <strong>och</strong> till sist kläderna. Där stod vi alltså med våra saker på<br />
det öppna torget, <strong>och</strong> eftersom vi inte behärskade ryska språket, skörtade man upp oss efter<br />
alla konstens regler.<br />
*<br />
Ännu en vän fanns, som inte hade lämnat mig i sticket. Det var den ungerske kamrat H. J.,<br />
som jag då under de första dagarna efter Heinz’ häktning träffade på kafé Sport. Han var gift<br />
med en ryska. De inbjöd mig till ett besök. Trots de största betänkligheter <strong>och</strong> först efter att ha<br />
vidtagit alla försiktighetsmått gick jag till dem. De hade ett rum i en av de typiska ryska