Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

5
Därpå satte NKVD-natschalniken upp undersökningsprotokollet: ”Sextio böcker med
trotskistiskt, sinowjewistiskt, kamenjewistiskt, bucharinistiskt innehåll och en koffert full av
manuskript, brev och handlingar.”
Heinz tog rock och mössa. Jag höll mig fast vid bokhyllan, tryckte naglarna mot handflatorna
och bet mig i läppen för att inte gråta. Vi omfamnade varandra. Så kom tårarna. ”Du får inte
gråta.” – ”Skynda er! Gå!” Heinz gick till dörren, vände sig ännu en gång om, sprang tillbaka
och kysste mig: ”Gråt bara, ack, du har alla skäl att gråta!”
Rummet var tomt och ljuset brann. Öppna lådor, överallt böcker och pappersbitar .. .
Och som om ännu något stod att vinna, ilade jag nedför trappan till det rum, som beboddes av
ledaren för Kominterns kaderavdelning, Alichanow, en gammal bekant till Heinz. Hans fru
öppnade. Alichanow satt i sängen strömmande av svett. Då jag meddelade honom, att man
nyss häktat Heinz, nickade han blott och torkade sig i pannan och ansiktet. På min snyftande
fråga, om han inte kunde hjälpa mig, såg han hopplöst framför sig men försäkrade, att han
skulle göra allt som stod i hans makt. – Några månader därefter gick han samma väg som
Heinz.
II. I Moskva som ”kvarlämnad” till en häktad ‘folkfiende”
DAGEN EFTER maj festligheterna ringde telefonen. Min väninna Hilde Dutys barnjungfru
bad med snyftande stämma, att jag genast skulle komma ned till hotell Lux’ vestibul. Där stod
hon med Hildes lilla dotter, den lilla Swetlana, och viskade oroligt i örat på mig: ”I natt har de
häktat Hilde!” Över den gamla nanjans (barnsköterskans) kära bondeansikte rann tårarna
oavbrutet. ”Greta, ni måste hjälpa henne! O min Gud, o min Gud!” Under det att vi med
vettskrämda ansikten viskade i ett hörn gick Kominterns anställda, alla dessa ”rättänkande”,
som genom ”vaksamhet” sökte rädda sitt liv och inte tvekade att förråda sina kamrater för
NKVD, till arbetet genom vestibulen med sina jättelika väggspeglar och den löjliga
utsmyckningen från århundradets början.
”Schura, gråt inte mera, så är ni snäll. Jag skall göra allt!” Tårarna kvävde min röst. Swetlana
såg forskande på oss bägge: ”När kommer mamma tillbaka?” Schura strök med spetsen av sin
schal över sina våta rynkor: ”Snart, Kukuschka, min älskling ...” Och sedan gick de genom
svängdörren ut på gatan. När jag gick tillbaka till mitt ruin, träffade jag den gamle polske
revolutionären Valetski. Denne hade ännu aldrig låtit mig gå förbi utan en vänlig hälsning
eller en artighet. Jag ryckte till och nickade i väntan på en hälsning. Valetski sänkte blicken
med ett förläget, nästan skuldmedvetet uttryck i ansiktet. En brännmärkt, makan till en häktad,
fick han inte längre hälsa på. – Överallt i korridorerna mötte jag föraktfullt nyfikna blickar.
Det är inte lätt att hålla stånd inför en sådan trumeld, när gråten står en i halsen.
Fem nätter hade redan gått, och jag hade ännu inte blivit häktad. Jag hade inte vågat sätta mig
i förbindelse med någon av våra få goda vänner, ty jag fick ju inte utsätta dem för några faror.
Varje gång telefonen ringde, tog jag tveksamt och full av ångest hörluren i handen, då alla
samtal till mitt rum avlyssnades. – Vår vän H. J. ringde: ”Varför hör man inte av er? Det har
väl inte hänt er något?” Det knäppte till i hörluren, censuren hade kopplat in sig. ”Nej,
ingenting alls, jag mår bra!” – ”Kan du komma till kafé Sport i morgon?” – ”Ja.”
*
Men vad skulle bli följden, om man övervakade mig? Nej, jag kunde inte ta det på mitt
ansvar. Och dock gick jag dit. Min önskan att få träffa en människa, att känna mig äga en vän
i nödens stund, att få tala med någon om mina plågor drev mig att söka upp mina bekanta.