Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

86
över?” – ”Nej.” Jag hade inte glömt svaret på min protestskrivelse till Högsta domstolen. Det
räckte för mig. ”Var snäll och skriv under!” – ”Skall jag lämna lägret?” – ”Därom kan jag inte
ge er någon upplysning.” Jag skrev under och väntade sedan i korridoren, tills de båda andra
var färdiga. Vad hade detta allt att betyda? Om jag blott hade vetat, om man gjorde lika
mycket omständigheter vid transport till andra läger. Det var synbarligen fråga om någon
åtgärd beträffande tyskarna. Kanske samlade man dem efter vänskapspakten i särskilda läger?
Men vad var det som låg bakom?
I korridoren stod eller hukade sig många väntande. Alla var nykomlingar, som ännu trodde på
verkan av inlagor och besvär. Bredvid mig stod två pojkar i 15-årsåldern, lutade mot väggen.
De hade inga besprisornijansikten. Jag ville gärna veta, vad det var för pojkar och frågade:
”Är ni nykomlingar?” – ”Ja, tjotja (tant)!” – ”Vad ska ni göra hos natschalniken?” – ”Fråga,
om man inte kan få veta, vad det blivit av pappa.” – ”Har ni häktats som familjemedlemmar?”
– ”Ja”, svarade den ene med neddragna mungipor. ”Hur många år har ni fått?” – ”Tre.” Jag
hade gärna velat veta mera, men pojkarna var ordkarga och nedslagna och inte upplagda för
samtal. Vem kunde förtänka dem det!
Till kvinnobaracken hade nått ett rykte, att de tre tyskorna skulle gå på transport, kanske till
”peresmotrenje”, kanske till och med ut i frihet. De sakkunniga, det finns alltid sådana
personer, som vet allt, påstod visserligen, att man aldrig släpptes ut direkt från samlingsstället
utan endast över Dolinki, Karagandas förvaltningscentral, men att möjligen
tillvägagångssättet var annorlunda, när det gällde utlänningar. ”Har ni måst skriva under att
aldrig tala med någon om det som ni sett och upplevt i lägret?” frågade oss en av de mera
initierade. ”Nej, den frågan stod inte i formuläret.” – ”Då är det alldeles tydligt, att ni inte blir
frigivna.” En kvinna kom fram till mig och bad, att jag skulle promenera med henne ett slag
utanför baracken. Hon talade om, att hon hade häktats som ”schena” (gift kvinna), någon tid
varit i Akmolensk och nu jämte en hel del andra kvinnor transporterats till samlingslägret. –
”Jag har en viktig sak att be er om. Jag har förtroende för er. Min dotter blev ensam kvar i
Moskva. Skulle ni inte vilja ta med er ett brev? Kanske lyckas det er att någonstans lägga det
på posten. Gör mig den kärlekstjänsten och försök! Det är av yttersta vikt, att mitt barn får en
underrättelse.” – ”Har ni redan skrivit brevet? Kanske reser vi redan i kväll.” – ”Ni går alltså
med på saken? Tack, tack! Jag skall aldrig glömma vad ni gjort för mig!” Hon gav mig brevet,
och jag stoppade det innanför brösthållaren.
Vid femtiden på eftermiddagen ropade man upp våra namn. En kvinnlig NKVD-tjänsteman
trädde in i baracken. Den första jag sett i Karaganda. Hon var frisk och ung, omkring tjugu år
gammal, ännu med ett riktigt barnaleende, och uniformen bröt märkbart av mot uttrycket i
hennes ansikte. ”Gör er i ordning med utrustning!” ropade hon utan ett spår av stränghet. Så
snabbt hade vi sällan rutschat ned för våra bräder som denna gång. Sorgsna, avundsjuka
blickar följde oss. Vi skyndade oss över lägerpytsen, och vid vaktstugan kommenderade man
plötsligt ”Stoj! Alla in! Obysk! (Visitering!)” Hjärtat hoppade upp i halsgropen på mig. Vad
skulle jag göra med brevet? Ytterst beredvilligt packade jag upp säcken, två soldater rörde i
lumporna. Kanske skulle det inte bli någon kroppsvisitation. Soldaterna gick ut, och den unga
kvinnliga tjänstemannen sade: ”Tag av er kläderna!” Med en rask rörelse tog jag brevet från
brösthållaren, bockade mig, lade det på golvet och satte foten på det. Det var tur för mig, att
denna kvinna inte hade någon större erfarenhet i sitt yrke. Vi behövde inte en gång ta av oss
skorna. Och det lyckades mig utan svårighet att åter lägga brevet tillbaka på sin gamla plats. –
”Dawaj, dawaj, skynda er, annars far tåget från er!” sade hon, för att vi skulle raska på.
Porten öppnades, och en och en lämnade vi bättrings- och arbetslägret Karaganda. Utanför
porten väntade två uniformsklädda män på oss. Vår transportbevakning. Man förde oss till
järnvägsstationen i Karaganda, men inte till godsstationen, nej, till en riktig väntsal, till en
vanlig byggnad och inte till en barack, en lerhydda. På väggarna hängde tidtabeller. – Så såg