Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

16
en kostym, som jag hade bevarat, ifall han en gång skulle vända tillbaka hem, måste jag lämna
ifrån mig, och sedan såg de skrivmaskinen. Jag började att kämpa om den, påstod, att den tillhörde
mig, var mitt arbetsinstrument, men ingenting hjälpte. De tog den sista möjligheten för
mig att förtjäna något. – ”Konfiskation av egendom” betydde, att den häktade fått eller kunde
vänta sig få åtminstone 10 års straffarbete. Samma dag blev K. F:s egendom beslagtagen.
Alltså hade han fått röna samma öde som Heinz.
Och trots detta stod jag åter framför fängelserna i förhoppning att återfinna honom. Så länge
jag visste, att han satt i någon cell i Lubjanka, hade mina sorgsna tankar ett mål. Men nu? Hur
många kvinnor, som jag hade stått tillsammans med i köerna utanför fängelserna, hade jag
inte frågat om råd, vart man skulle kunna vända sig för att få veta någonting om den försvunne.
Men de var alla lika rådlösa.
Om livet i fängelserna och tukthusen trodde jag, att jag kunde göra mig en föreställning efter
de många samtalen. Om och om igen fick jag höra: ”Man ligger på narx (bräder)”, ”man får
inget täcke”, ”man får balanda (fängelsesoppa) att äta”. Alla rådde mig enträget att packa en
koffert med varma saker för att vara rustad vid en eventuell häktning.
Särskilt uppseende väckte ryktet om den i slutet av år 1937 företagna häktningen av folkkommissarien
för Inrikes angelägenheter, chefen för NKVD, Jeschow. Han sköt sig i samma
ögonblick han blev anhållen. Jeschow, som hade utfärdat häktningsorder på tusentals människor,
som på Stalins uppdrag utan betänkande hade begått mord, hade nu själv blivit ett av
Stalins offer. Vad kunde anledningen vara till att man velat häkta honom? Hade han begått
något brott? Vi ansåg förklaringen vara den: Stalin ville genom Jeschows störtande söka
inbilla ryska folket, att folkkommissarien för Inrikes angelägenheter hade överskridit sina
befogenheter, att han bar ansvaret för häktningen av tusen och åter tusen oskyldiga. Hans död
skulle dämpa ett eventuellt utbrytande uppror och ge ryska folket hopp om en ny, mildare
kurs.
Häktningarna fortsatte emellertid. Nu var det Bela Kuns och största delen av de ungerska
emigranternas tur. I februari 1938 blev också min vän H. J. hämtad. Hans fru stod tillsammans
med mig i köerna framför de olika fängelserna och sökte sin man vecka efter vecka.
Redan i maj 1937, endast kort tid efter min mans försvinnande, meddelade jag på ett brevkort
min syster, som levde i landsflykt i Paris, vad som hade skett. Då jag ansåg det vara självklart,
att alla mina brev skulle komma att censureras, bad jag henne att svara mig per poste restante.
På detta sätt korresponderade vi medelst brevkort ett helt år, ända tills jag själv häktades.
Mellan betydelselösa satser smugglade vi in allt som var värt att meddela. På detta sätt visste
min syster om min tröstlösa belägenhet och gjorde försök att hjälpa mig och rädda mig. En
dag fick jag ett bud att infinna mig i tullhuset. Där räckte man mig ett paket med två sidenklänningar
i, som hade lämnats på posten i Prag. Klänningarna vandrade genast ut i den fria
marknaden, och jag kunde åter leva en månad. En annan gång lämnade mig värdebrevbäraren
200 rubel. Som avsändare stod: Iwan Buber, Moskva, med angivande av gatan. Jag gick
genast ut för att taga reda på gatan och adressen. Den var: ”Folkkommissariatet för Rikets
Försvar.” – Sedan kom åter, år 1938, ett brevkort: ”Ge dig till tåls ännu en kort tid, du får
hjälp!” En vecka senare erhöll jag en skrivelse från Franska Konsulatet i Moskva, vari jag
ombads att infinna mig på konsulatet en bestämd dag. Innan jag begav mig i väg, tog jag
avsked av mina vänner och stoppade de pengar jag hade kvar jämte tandborste och tvål i
väskan, ty häktningar vid utgången från ett konsulat hörde till dagordningen. Jag gjorde en
stor omväg genom alla möjliga smågator för att se efter, om man förföljde mig. Framför
Franska Konsulatet stod milis och civila med misstänkt utseende. Jag var ett rov för stridiga
känslor: Skulle jag verkligen gå in, kanske var detta min räddning, kanske undgick jag att bli
häktad och skickad till Sibirien? Kanske man i detta hus kunde ge mig asyl?