Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

155
sammanbrott genom en revolution i Tyskland. Under våra diskussioner sökte de bevisa med
stöd av de sparsamma yttringar av politiskt motstånd som förekommit, att det kommunistiska
inflytandet i Tyskland växte från månad till månad. Och när man som motargument anförde
de allt sällsyntare tyska tillskotten av verkliga politiska motståndare i ”KZ”, svarade de, att
alla nya häktade kom i tukthus. Frågade man sedan, vart de vid varje avslöjad politisk aktion
som misstänkta häktade hade tagit vägen, och varför det inte fanns några uppgifter i
tidningarna om sådana motståndsrörelser, svarade de, att det illegala KPD arbetade så
förträffligt, att det mestadels kunde undgå att falla i Gestapos händer eller att förekommande
häktningar inte publicerades i den nationalsocialistiska pressen för att hemlighålla för tyska
folket omfattningen av det underjordiska motståndet. – De gamla politiska fångarna levde i
sina illusioner från åren före 1933. De var ur stånd att dra några slutsatser av de politiska
händelserna under de sista tio åren.
En gång, det var på våren 1944, satt en söndag vid ett bord i de gamla politiska fångarnas
block två tyska kommunister tillsammans med en ung ryska, som hade varit sjukvårdare i
krimarméns sjukvårdsstab. En gammal kommunist, som redan hade tio års fängelse bakom
sig, antydde för den unga Shenja: ”Efter kriget ska vi bygga upp socialismen i Tyskland,
liksom ni har gjort hos er i Sovjetunionen.” Och Shenjas ansikte lyste upp, när hon svarade:
”Efter kriget kommer allt att vara ryskt, allt att vara ryskt ...”
Politiska fångar i block 1, som arbetade hos SS i Kommendanturen och på expeditionen, hade
tidningar med sig till lägret, så att vi dagligen fick läsa OKV-rapporterna från fronten. Men
inte blott officiella rapporter hade vi tillgång till; vid sidan om de mest fantastiska rykten om
frontens sammanbrott, revolution och så vidare, som framför allt spreds av nyanlända fångar
och uppstod ur deras heta önskan om snar frigivning, fick vi under åratal veta utländska
radionyheter. Naturligtvis kände vi varken deras ursprung eller förmedlarna och ej heller
vågade vi tro på deras riktighet. Vi förvånade oss emellertid gång på gång över att vissa
rykten i de flesta fall några veckor men ibland åtskilliga månader efter deras uppdykande i
Ravensbrück bekräftades av notiser, tryckta med liten stil och placerade mera i skymundan i
”Völkischer Beobachter” eller ”Das Reich”.
Sensommaren 1942 gav man i Ravensbrück allt oftare flyglarm, och om kvällarna kunde man
vid horisonten i sydväst, där Berlin låg, se strålkastarna spela på himlen. När bombeskadrarna
brusade fram över lägret, låg vi i våra träbaracker på halmmadrasserna. För de utländska
fångarna var varje på en tysk stad nedkastad bomb en berättigad anledning till jubel. Också
jag hälsade flygarna med glädje, ty jag visste, att nationalsocialismen kunde störtas endast
genom ett nederlag i krig. Men i de tyska städerna bodde människor, som jag älskade, och
dessutom fanns det ju inte så få fiender till nationalsocialismen även inom Tysklands gränser.
På alla utan undantag kastade man brandbomber och fosfor.
*
Efter morgonuppställningen i block 1 ställde jag upp i kolonnen ”lägerträdgården”. Framför
vaktstugan, på andra sidan lägerporten, räknade man oss femton kvinnor, och sedan
marscherade vi under sången: ”In meiner Heimat, da blühen die Rosen ...” i fem led längs
Fürstenbergersjön. För första gången på två år såg jag yttervärlden. En sjöstrand med vass och
albuskar och på avstånd det spetsiga kyrktornet i Fürstenberg. – Efter några minuter gick den
sandiga vägen mellan SS’ höns- och svingårdar, och vi gjorde halt framför lägerträdgårdens
växthus. Med vår kolonn följde en SS-vakterska på ungefär 50 år, medlem av NS’
kvinnoförbund, som hade fått denna post som en hedersbevisning. Till sitt egentliga yrke var
hon uppasserska på ett värdshus, och då hon beklätt sitt vakterskeämbete blott några dagar,
bemödade hon sig ängsligt att dölja sin blyghet för fångarna.