Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

111
efter. Ett så klokt djur finns det över huvud taget inte!” Hon drog fram en medaljong av guld
ur halsurringningen, öppnade den och visade under glas en liten skrumpen, mörk klump: ”Det
är Lorchens hjärta, jag har låtit konservera det.” – Blott med möda kunde jag undertrycka ett
leende. Men denna kvinnas smärta var så äkta, och under det hon berättade alla historier om
Lorchen, glömde hon nästan sin olycka. Men sedan erinrade hon sig sin väntande man, och
jämmern började på nytt. – Hon var tio dagar i vår cell och blev sedan fri.
Någon tid senare förärade oss Gestapo åter en torgfru. Och i förbigående frågade jag efter fru
Globig i inälvsståndet. ”Kan ni tänka er, vad den kvinnan råkat ut för! Dör inte hennes man av
skräck, för att hon var hos Gestapo! – Det är rysligt synd om henne.”
Med undantag av de allvarliga politiska fallen, som t. ex. kvinnorna i Adlershof eller Lisa,
räknade nästan alla, som insattes i ”Alex”, med möjligheten att bli frikända. Sådana fall
förekom aldrig i Butirki. Där jublade kvinnorna, när de hörde, att den nye folkkommissarien
Beria hade fällt milda domar på ”endast” fem år. Likaledes kom ingen i Butirki på den tanken
att skaffa sig en advokat, vilket var det första som gestapofångarna tänkte på, och när de fick
veta, att det var meningslöst att begära en försvarsadvokat hos Gestapo, utlöste det hos dem
den starkaste förbittring.
Utom de fångar, som var verkliga motståndare till naziregimen och dessa ovannämnda
ofarliga, till namnet politiska, fanns det hos Gestapo ännu en alldeles särskild kategori av
fångar, ”raslagarnas offer”. – Under det att NKVD häktade tusenden och åter tusenden
oskyldiga som s. k. kontrarevolutionärer, spioner och terrorister och släpade dem till
slavarbete i Sibirien, fyllde Gestapo sina koncentrationsläger med judar, zigenare, ”rasskändare”
och sedermera med människor från alla ockuperade länder. Gestapo besparade sig
emellertid beträffande dessa oskyldiga varje slags anklagelsematerial.
Flera veckor tillbragte jag i cell 17 tillsammans med fru Kroch. Det var en judinna från
Leipzig, som man häktat, när hon skulle gå över holländska gränsen för att följa sina fyra barn
och mannen i landsflykt. Hon hade ett lugnt modersansikte och utan bitterhet sade hon: ”Det
är en lycka för mig, att jag åtminstone vet min familj i säkerhet. Jag stannade så länge i vårt
hus i Leipzig för att de skulle kunna undkomma utan att bli upptäckta.” Vi lade patiens med
de kort, som min syster haft med sig, och när hon talade om sina barn, strålade hennes
underbara ögon. – I Ravensbrück återsåg vi varandra. Man hade klippt hennes hår, och hon
marscherade barfota i ett led. Jag glömmer aldrig hennes lidande, sorgsna blick, när vi hälsade
på varandra. Hon dog 1941 i gaskammare.
Under de första månaderna av min fängelsevistelse i ”Alex” släpade mig Gestapo från det ena
förhöret till det andra. Hur många förhörsledare man förde mig till, har jag redan glömt. Alla
ansträngde sig att söka bevisa att jag var GPU-agent eller på Kominterns uppdrag skickats till
Tyskland. Upprepade gånger transporterade man mig till Gestapos huvudkvarter i Prinz
Albrechtstrasse. Under förhören spottade radion ut nyheterna. Då störtade den förhörande
gestapomannen till den jättestora europakartan, som hängde i varje rum, och på vilken fronten
var utmärkt med små flaggor och följde som i ett rus Hitlers segrar. – Enbart detta bragte mig
nära nog till förtvivlan. Mitt öde var under alla omständigheter beseglat: antingen tukthus
eller koncentrationsläger. Men vad skulle det bli av Europa? Skulle det verkligen lyckas
Hitler att under Stalins beskydd besegra Västeuropa?
En tid satt jag i enskild cell. På de refflade, ogenomskinliga fönsterrutorna i den lilla cellen
sken solen och vid dess glittrande och blänkande drömde jag om sommar och simning, om
ängar och bokskogar. Det hade redan blivit slutet av maj, och jag hade ännu inte sett ett grönt
blad.