Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

95
Fördömda pack! Vad skulle det här betyda? Varför fick vi inte veta någonting? Knappt tio
minuter senare förde vakterskan oss tillbaka till vår korridor och låste upp den celldörr,
utanför vilken vi för någon tid sedan sett de blanka spannarna. Av 25 sängar var bara en
nedfälld, och i den låg gråtande Karola Neher.
”Vad har hänt dig?” – För tio dagar sedan hade man fört Karola till samma ”kommission”
som oss tre. Man hade riktat samma frågor till henne. Men sedan hade den ena officeren
alldeles oförmedlat frågat henne: ”Vill ni arbeta åt oss, vill ni träda i NKVD:s tjänst?” Karola
trodde inte sina öron. Efter att hon dömts till tio års straffarbete som ”trotskistisk kurir” och
redan suttit av tre år, efter allt detta skulle hon nu arbeta för NKVD? Bli rysk spion? – ”Nej
aldrig! Hur kan ni tänka det, jag kommer ju från tukthuset!” avböjde hon häftigt. ”Lugna er,
medborgerska Neher. Kanske ni vill tänka på saken ännu en gång?”
Man förde henne till en annan avdelning i Butirki och spärrade in henne i en enskild cell, i
vilken centralvärmen var avstängd. Hon fick ingenting att äta, ingen madrass, inget täcke.
Efter tre dagar släppte man på värmen, ställde in god mat i cellen och gav henne en dunkudde.
Så fortsatte det tills hon på tionde dagen åter fördes till de båda NKVD-officerarna, som
upprepade frågan. Karola avböjde: ”Jag lämpar mig inte för sådan verksamhet.”
Sedan kom hon till den cell, där vi nu fann henne. – Vi satt omkring hennes säng. Ingen
tänkte längre på att bli fri. Hur hade vi under dessa veckor kunnat glömma, att vi befann oss i
händerna på NKVD. Vi kände oss ruskiga till mods i den stora cellen.
Jag satt på kanten av Karolas säng och hon klagade: ”För mig är allt förlorat, då jag avslagit
deras anbud, kommer de aldrig att släppa mig mera, och det är alldeles uteslutet, att de skickar
mig till utlandet.” Jag försökte trösta henne: ”En sak måste du tänka på, Karola, man har satt
oss i samma cell som dig, alltså kommer du också att få dela vårt öde. Annars hade man satt
dig i en annan cell. Tror du inte det?” Sedan drog vi oss till minnes alla kommissionens
frågor. Varför frågade de efter släktingar i utlandet och sedan omedelbart efter släktingar i
Tyskland? Vad var deras avsikt? Så småningom lugnade Karola sig. – Fängelsepersonalen
avbröt vårt förtvivlade grubblande. Man räckte in sänglinne åt oss, var och en fick flera
täcken, och på middagen kom vår obligatoriska gulasch och på kvällen makaroner med kött.
Kort före afton-”oprawka” erinrade jag mig det i den andra cellen givna löftet: ”Vi måste
ovillkorligen skriva ett meddelande på kakelplattorna! Men vad ska vi säga? Vi vet ju inte
mer än förut? Det återstår ingenting annat än att meddela de andra detta och göra dem
besvikna.” Nu koncentrerades alla våra tankar på vårt ”första brev”. Vi spetsade en tvålbit och
diskuterade utförligt texten i meddelandet.
Sedan stod vi i tvättrummet. Den ena måste stanna i dörren för att kontrollera vakterskans
steg, den andra hålla spionen under uppsikt. Karola stod som betäckning vid kaklet och jag
skrev: ”Var hos kommissionen, utfrågades om släktingar i utlandet och anhöriga i Tyskland.
På begäran om upplysning om vårt kommande öde inget svar. Fann Karola. Alla friska.
Svara!” Kaklet var fullskrivet.
Vid nästa ”oprawka”, nästan innan vi hunnit stänga tvättrumsdörren, störtade vi till väggen.
Och se där! Ett svar: ”Tack för meddelandet. Är ingenting känt om framtiden? Var var
Karola? Hälsningar.” Vi gjorde kaklet rent, besvarade frågorna, så gott det gick, och då vi inte
hade något annat viktigt att säga, skrev vi, som man ofta gör, allehanda intetsägande saker,
tills kaklet var fullskrivet. – Så gick vår korrespondens fram och tillbaka kanske fem dagar. –
Under tiden hade vi valt Karola till cell-äldste. – Då föll en förmiddag klaffen på dörren ned,
och ”korpusnojs” ansikte visade sig i luckan. Med barsk stämma kommenderade han:
”Celläldsten inställer sig!” Karola gick till dörren. ”Er cell har upprepade gånger skrivit
underrättelser på tyska på väggen i tvättrummet! Ni kommer att få ett hårt straff för detta!” –