Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

More documents

Recommendations

Info

24 lämpade sig till brodering. Men vi hade en ännu mera raffinerad typ: man offrade en tand i sin kam och utförde med den samma procedur som med tändstickan, sedan tog man den heliga cellnålen, för vars förlust svåra cellstraff var åsatta, glödgade den över en brinnande tändsticka och brände ett nålsöga i den trubbiga änden av den nya nålen. I vår cell klippte man t. o. m. till och sydde en hel klänning. Det fanns en kvinna där, som suttit i rannsakningshäktet mycket länge. Hon hade häktats på gatan och hade ingenting annat än det hon bar på kroppen. Hennes klänning började nu att bli som en trasa. Några fångar, som hade pengar, beslöt att hjälpa henne att få en klänning. – I det politiska rannsakningsfängelset i Moskva fick fångarna inte ta emot några gåvor från yttervärlden, men man fick inte heller ut några underkläder, några gångkläder eller något täcke i fängelset. I fängelsets kantin kunde man endast köpa handdukar och skjortor för män, så kallade ”trussik”. Några fångar köpte alltså till denna planerade klänning sex handdukar av grovt, ryskt, oblekt linne. Men hur skär man till en klänning, när man inte har någon sax? Även detta problem löstes. Mönstret tecknades på tyget med den förkolnade spetsen av en tändsticka, därpå veks tyget längs den tecknade linjen, man gjorde ett skarpt veck och den så uppstående kanten antändes med en tändsticka, fick brinna blott ett ögonblick, tyget breddes ut – och var genombränt på det önskade stället. – Och varifrån fick vi sytråd? Den drog man ut ur allt vävt och stickat man hade. Ett trikålinne räckte efter ett halvt års rannsakningshäkte endast till naveln. Det rispades upp nedifrån. På samma sätt fick man stoppgarn till strumporna. Man förkortade helt enkelt strumpskaften. Men särskilt åtråvärda var färgade trådar ur pullovers och andra virkade saker, ty med dessa trådar kunde man brodera. Bland ryskorna fanns det mästare i konsten att brodera. Handduksklänningen pryddes av den tjocka lettiskan, som alltid gled från den ena gruppen till den andra, med korsstygn kring halsen och kjolfållen. Denna klänning har stannat i mitt minne som den mest förtjusande sommarklänningsmodell jag sett. När den var färdig, fuktade man den lätt och vek den omsorgsfullt och dess lyckliga ägarinna sov på den under natten. Nästa morgon hade den de vackraste pressveck. Naturligtvis gick det inte alltid lika bra för oss som det gjorde med denna klänning. Det gick väl inte en vecka, under vilken vi inte ertappades och fick ett nytt cellstraff. Under hela min vistelse i rannsakningsfängelset erhöll jag på grund härav endast två gånger böcker från biblioteket. Under de första dagarna av min fängelsevistelse kunde jag blott med stor svårighet få ned maten. Man fick en dag kålsoppa, nästa dag fisksoppa, sedan kålsoppa igen osv. I jämförelse med kosthållet i det sibiriska koncentrationslägret var maten i Butirki storartad, men omedelbart efter friheten knappast njutbar. Utom soppa fick man dagligen ungefär 400 gram ryskt svartbröd och till kvällsmat en gröt av linser, korn eller bovete. Långsamt levde jag mig in i fängelserytmen: på morgnarna ”tvättning”, på middagarna ”balanda” och på kvällarna ”kascha” (gröt). Till fängelselivets glädjeämnen hörde promenaden. Tjugo minuter om dagen – ibland blev det under natten – slapp man ligga hopkrupen på bräderna och kunde röra på benen och hämta frisk luft. Men fängelseledningen förstod att göra även denna vederkvickelse obehaglig för en. När man kom ut på den trånga fängelsegården, som inneslöts av höga murar och där inget gräs växte, ljöd kommandoorden ”Ruki nasad!” (Händerna på ryggen!), ”Glasa vnisu!” (Blicken mot marken!). Två vakterskor med koppel övervakade promenaden. Under tystnad och par om par gick vi oavbrutet i en cirkel, och de svaga gick en och en i en mindre cirkel. Gång på gång glömde någon ordern ”händerna på ryggen” eller ”ögonen mot marken”. Försökte man bara att se upp mot himlen eller hämta andan djupt och röra armarna i takt med stegen, ven ögonblickligen ett kommandorop över gården. – En gång satt en kråka på murkrönet. Jag tänkte: Gud, den kan flyga vart den vill! Skall jag någonsin i mitt liv åter gå på en äng? Mången gång hörde man på
25 avstånd ljuden från gatan, och en gång kom en flygmaskin rakt över fängelsegården. Med öppen mun stirrade vi upp mot himlen, tills ”Ruki nasad!” bragte oss till besinning. Det politiska rannsakningsfängelset var så överbelagt, att de talrika fängelsegårdarna inte räckte till för en 20 minuters promenad åt varje fånge, medan det var dager. Även natten måste därför tas i anspråk för promenader. Så småningom lärde jag känna mina ryska medfångar. Det var sannerligen märkvärdiga ”politiska” fångar! På ett undantag när, Tasso, hörde jag under hela tiden i Butirki inte ett ord av kritik mot sovjetregeringen från någon av de ryska medfångarna. Om de blott hade tegat av rädsla för att bli angivna, hade det i alla fall varit begripligt, men det fanns några klickar i vår cell, som tävlade med varandra i bedyranden av sin undergivenhet och trohet mot partiet. Den som förde deras talan var Katja Semjonowa. Hon representerade inte blott en viss typ av fångar utan var faktiskt typisk för den nuvarande ryska generationen. Katja var en undersätsig kvinna på ungefär trettio år, med kortklippt, glatt hår, som hon bar stramt uppåtstruket med en kam i nacken. I cellen gick hon klädd i manströja och svarta, korta gymnastikbyxor. Hennes rörelser var utpräglat manliga. Hon hade ett sätt att fingra på sina gymnastikbyxor, som om hon drog åt en läderrem hårdare, och på promenaden gick hon vanligtvis först med utpressat bröst och ett ansikte, som om hon gick i ett demonstrationståg. Med denna Katja kom jag en dag i samspråk. Då var jag redan ”gammal” rannsakningsfånge, ty från partiaristokratins sida visade man mig ett starkt misstroende. För det första därför att jag var utländska och sedan hade väl också några av mina kritiska yttranden kommit till deras öron. Jag frågade Katja: ”Varför blev du egentligen häktad?” – ”Jag har fallit offer för trotskistiskt förtal. Men de ska nog få betalt, så de kommer ihåg mig, de där förbrytarna!” for hon ut. ”Du är alltså lika oskyldig som vi alla här?” fortsatte jag samtalet. ”Hur kan man bara säga något sådant! Jag känner bara till min egen sak och några vänners! Du måste komma ihåg, att jag härstammar från en familj, i vilken det finns 9 stachanowzy, och i mitt företag var jag känd som partilös bolsjevik!” – ”Men Katja, tror du inte, att alla 110 kvinnorna i cellen är precis lika oskyldiga som du? Du har ju också talat med många om anklagelserna mot dem, har du inte det intrycket att de blivit häktade med orätt?” Med ett fanatiskt uttryck i ansiktet väste hon mot mig: ”Man häktar i alla fall inte nog många! Vi måste vara på vår vakt mot förrädarna! Även om några skulle vara oskyldiga! När man hyvlar, faller det spånor!” Katja Semjonowa var också en av dem, som ständigt tog ordet disciplin i munnen. Disciplinerad måste fången vänta till skrivdagen, som inföll varannan vecka, och då fick man papper och bläck för att inlämna ansökningar eller besvärsskrivelser, som emellertid nästan aldrig föranledde någon åtgärd, till fängelseförvaltningen eller rannsakningsdomaren. Man måste följa fängelseordningen till punkt och pricka, annars var man odisciplinerad och skadade samhället, man måste ligga på de ojämna bräderna utan halmmadrass, utan täcke och utan stöd under huvudet, man måste nöja sig med ungefär 30 cm:s utrymme. Ve, om någon skulle våga att protestera hos fängelseförvaltningen mot dessa oerhörda förhållanden. Då blev vederbörande föraktad och dömd av den stora massan av ryska fångar. Jag kommer särskilt ihåg de kvinnor, som kom efter mig, alltså ”tillskotten”. Från ett landsortsfängelse inlevererades en matematikstudentska. Så fort hon satt sig på bräderna, somnade hon. Till ”tvättning” måste man väcka henne med våld. Hon tycktes nästan medvetslös av trötthet; och sedan såg vi vid tvättningen, hur svarta strimmor gick över hennes stjärt och lår. Även den tjocka lettiskan med de oroliga ögonen hade man pryglat blå och gul vid förhöret. Några dagar efter mig kom en ungefär 35-årig kvinna med stora, förstörda, tårlösa ögon in i cellen. Hon yttrade inte ett ord och vägrade att äta. När det gällde nykomlingar var det ingenting märkvärdigt. Men denna kvinna var ståndaktig. Det enda som man kunde få veta av henne, var att hon hade lämnat tre små barn ensamma hemma. Hon började tala förvirrat och
Page 1 and 2: Margarete Buber-Neumann Fånge hos
Page 3 and 4: 1 Förord ÖVER ETT ÅRTIONDE, frå
Page 5 and 6: 3 Jag viskade de ryska satserna fö
Page 7 and 8: 5 Därpå satte NKVD-natschalniken
Page 9 and 10: 7 ”Varför har mamma rest till Pr
Page 11 and 12: 9 de senaste dagarnas häktningar?
Page 13 and 14: 11 och uppfordrade oss att genast f
Page 15 and 16: 13 Den natten hade man häktat alla
Page 17 and 18: 15 gudsförnekare!” Jag frågade
Page 19 and 20: 17 Konsuln förklarade, att det kom
Page 21 and 22: 19 Åter öppnades dörren. En ny f
Page 23 and 24: 21 De första dagarna i cell 31 var
Page 25: 23 Så länge man ännu var nykomli
Page 29 and 30: 27 koncentrationslägret Karaganda,
Page 31 and 32: 29 pekfingret mot pannan. - En gån
Page 33 and 34: 31 stod som en boll om huvudet på
Page 35 and 36: 33 utan någon som helst bevisföri
Page 37 and 38: 35 hade givit varandra i cellen hö
Page 39 and 40: 37 cell ledig i bilen, varför jag
Page 41 and 42: 39 Framemot middagen sammanställde
Page 43 and 44: 41 kvinnor hade legat. När vi prot
Page 45 and 46: 43 började arbeta. Vi stod vid tv
Page 47 and 48: 45 På samlingsstället ägde läka
Page 49 and 50: 47 vaktsoldat till stationen i Scha
Page 51 and 52: 49 utdragen. Och därtill kom de ry
Page 53 and 54: 51 till och med hade en grepe av st
Page 55 and 56: 53 Bland de kriminella och asociala
Page 57 and 58: 55 lagt märke till mitt dåliga ry
Page 59 and 60: 57 i förbindelse med mig, vilket j
Page 61 and 62: 59 samme Beria, som skrivit under m
Page 63 and 64: 61 underräjongen Leninskoje. Redan
Page 65 and 66: 63 med vatten, och när jag sedan o
Page 67 and 68: 65 På reparationsverkstadens konto
Page 69 and 70: 67 I vår kolonn fanns en zigenersk
Page 71 and 72: 69 Tamara var en 21-årig flicka me
Page 73 and 74: 71 kom det fram: ”Min man mördad
Page 75 and 76: 73 då en kvinna kom rusande genom
Page 77 and 78:
75 - Jag försökte då komma från
Page 79 and 80:
77 därigenom kan denne besätta Fr
Page 81 and 82:
79 Serikow var en stor älskare av
Page 83 and 84:
81 tänka sig att leva utan ens i f
Page 85 and 86:
83 underbart, kanske får du snart
Page 87 and 88:
85 Så snart man lämnade en fånge
Page 89 and 90:
87 det alltså ut i friheten! Järn
Page 91 and 92:
89 Liksom alla stationer i Moskva v
Page 93 and 94:
91 kunnat förstöra ett så vacker
Page 95 and 96:
93 till måltiderna. Vad hade de gj
Page 97 and 98:
95 Fördömda pack! Vad skulle det
Page 99 and 100:
97 I detta rum stod fem NKVD-tjäns
Page 101 and 102:
99 Vi stod och såg över järnväg
Page 103 and 104:
101 ”Sådana färger, sådana hä
Page 105 and 106:
103 så.” - ”Ni påstår”, oc
Page 107 and 108:
105 höger!” Och åter marscherad
Page 109 and 110:
107 han avlämnade mig. När mina d
Page 111 and 112:
109 sade hon, ”det värsta är, a
Page 113 and 114:
111 efter. Ett så klokt djur finns
Page 115 and 116:
113 tvingade henne med våld tillba
Page 117 and 118:
115 När kläderna burits ut, börj
Page 119 and 120:
117 tvättbäcken och fotbaljor, en
Page 121 and 122:
119 kan man tvinga att skriva rappo
Page 123 and 124:
121 skurning av bord och stolar som
Page 125 and 126:
123 asociala var sysselsatta i skr
Page 127 and 128:
125 bar en för kort klänning elle
Page 129 and 130:
127 natten igenom polishundar fritt
Page 131 and 132:
129 kunde överleva sju år i konce
Page 133 and 134:
131 vattenkran fem till sex kvinnor
Page 135 and 136:
133 Middagen avslutades men ingen h
Page 137 and 138:
135 Bibelforskarna eller ”Jehovas
Page 139 and 140:
137 andra lägergatan och där bloc
Page 141 and 142:
139 baracken, frågade en av de bes
Page 143 and 144:
141 små kvantiteter, en matsked i
Page 145 and 146:
143 tjeckiska flygare och officerar
Page 147 and 148:
145 kurer, vet jag inte. Först nä
Page 149 and 150:
147 kvinnor samma väg. En av dem l
Page 151 and 152:
149 Övervakterskan slet av henne s
Page 153 and 154:
151 hade ont. Ve den som talade fö
Page 155 and 156:
153 fångar. Redan låg tre kvinnor
Page 157 and 158:
155 sammanbrott genom en revolution
Page 159 and 160:
157 Just vid denna tidpunkt mognade
Page 161 and 162:
159 * Hösten 1942 gick en ny trans
Page 163 and 164:
161 * När jag börjat mitt arbete
Page 165 and 166:
163 Den förhörda fången skickade
Page 167 and 168:
165 sentimentala hälsningsfraser a
Page 169 and 170:
167 jakt efter politiskt propaganda
Page 171 and 172:
169 Plötsligt vred man utifrån p
Page 173 and 174:
171 tog en kall avrivning, och när
Page 175 and 176:
173 En söndagskväll ljöd från f
Page 177 and 178:
175 När under sommaren 1942 bibelf
Page 179 and 180:
177 Fånguniformens försvinnande b
Page 181 and 182:
179 runda, nu kala pilträd, på de
Page 183 and 184:
181 visor åt mig och kände sig st
Page 185 and 186:
183 Genom Maria Wiedmeiers ingripan
Page 187 and 188:
185 och getter. Men en av bilderna
Page 189 and 190:
187 begäran att hon skulle förfal
Page 191 and 192:
189 hjälpte upp hans minne genom a
Page 193 and 194:
191 långsamt en stor kolonn kvinno
Page 195 and 196:
193 hållning till sina tyska kamra
Page 197 and 198:
195 angränsande lägret för män
Page 199 and 200:
197 Potsdam, svarade de, att denna
Page 201 and 202:
199 riktning. Vi ville undvika land
show all

Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?