Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

12
honom: ”Har ni den och den dagen gjort följande uttalande: Denna skit-tschistka räddar oss
inte utan en kommande världshistorisk tschistka.” Neumann svarade, att han aldrig fällt detta
yttrande, och tillade: ”Till mitt försvar kan jag blott anföra, att min stilkänsla förbjuder mig ett
sådant uttryck som skittschistka.”
Tschistka (partirensning) genomfördes i det ryska Kommunistiska partiet vartannat år. Jag vet
icke, om tschistka tidigare hade haft en annan betydelse och utförts på ett annat sätt. Kanske
var den en gång avsedd att utesluta passiva element men – hur det än förhöll sig därmed – nu
var den en åtgärd för att hålla partiets medlemmar i ångest och bävan och för att fullständigt
bryta deras ryggrad.
I varje företags partiförsamlingar hade vid tiden för tschistkan varje kommunist skyldighet
och rätt att rikta offentliga frågor till sådana partikamrater, i vilkas politiska förflutna det
fanns några som helst ”avvikelser” eller vilkas politiska hållning och personliga förbindelser
gav anledning till misstanken, att de var politiskt otillförlitliga. Och den tillfrågade måste stå
till svars, måste offentligen anklaga sig själv och förödmjuka sig för att inte erhålla ett
partistraff eller uteslutas ur partiet. Mycket ofta var ett sådant angrepp i en partiförsamling
upptakten till en senare häktning av NKVD.
Egentligen var Neumann och jag sedan dagen för vår ankomst till Sovjetryssland fångar och
liksom vi hade inga där boende emigranter någon möjlighet att lämna landet, om de inte
skickades utanför Rysslands gränser i något kominternuppdrag. – Där vistades t. ex. den tyske
skriftställaren Alfred Kurella. Den franske skriftställaren Henri Barbusse hade i sitt
testamente utsett Alfred Kurella till att genomse och utge Barbusses litterära kvarlåtenskap.
Detta arbete måste självfallet äga rum i Paris. NKVD vägrade Alfred Kurella utresetillstånd.
I hur hög grad Kominterns högsta instans, den av Världskongressen valda ”Kominterns
Internationella Kontrollkommission”, var en underavdelning av NKVD, fastslog jag först vid
mina egna förhör i fängelset, ty min rannsakningsdomare använde samma formuleringar, som
förut IKK använde mot Neumann, medan denne ännu befann sig i frihet och de som i en
ständig skruvning förberedde honom på häktningen genom sina från den ena kallelsen till den
andra allt robustare politiska beskyllningar. Först appellerade de till Neumann som en
bolsjevik och begärde, att han skulle medgiva, att han genom sitt ”partifientliga
fraktionsarbete” i KPD under åren 1931-32 ”undergrävt partiets slagkraft”. Han försvarade sig
och gav inte den önskade förklaringen. Vid varje förnyad kallelse blev anklagelserna
allvarligare, och slutligen förklarade IKK att ”Neumann var skuld till den tyska fascismen”. I
slutet av 1936 blev Neumann kallad till Dimitrow, Kominterns dåvarande generalsekreterare,
som ordagrant förklarade för honom: ”Jag talar på kamrat Stalins uppdrag med Er. Jag skall
göra ett försök att omskola Er till den nya typen för en bolsjevik. Till detta ändamål gör jag Er
det förslaget att skriva en bok om ‘Kominterns Sjunde Världskongress’, i vilken ni bevisar
riktigheten av hans politiska linje och framför allt kritiserar era egna, svåra politiska fel.”
Neumann skrev inte denna bok, och NKVD häktade honom.
– – –
En septembernatt, då Michailina, som under sista tiden varit sjuklig, redan hade gått och lagt
sig, vaknade vi plötsligt vid trampet av NKVD-stövlar i korridoren. Med orden: ”Har ni några
vapen?” inträngde två uniformerade män i vårt rum. Jag väntade mig att bli häktad och
nämnde mitt namn, men ännu hade turen inte kommit till mig. Det gällde min gamla
rumskamrat Michailina. Hon kunde inte klä sig av nervositet. Med bruten stämma bad hon om
överseende. – Man ville hindra henne att taga med sig sin koffert. – Till avsked sade jag till
henne: ”Michailina, jag kommer snart efter.”