Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

182
kommunistiska parti och suttit nästan 10 år i tukthus och koncentrationsläger. Hennes
funktion i Industrigården bestod i att lämna ut tygpackar och övrig materiel som behövdes i
skrädderiet. Hon var anvisningsfånge i en kolonn på ungefär 20 kvinnor, skulle övervaka
förråden i de båda förrådsbodarna och ständigt komplettera dem från Industrigårdens tyglager.
Dessutom ingick det i hennes åligganden, att när varje skift slutat sitt arbete, transportera bort
de färdiga uniformerna på flakvagnar. Hon var väl medveten om sin uppgifts vikt och
betydelse. I hennes kolonn tolererades ingen vårdslöshet eller försummelse. Med preussisk
noggrannhet, tillförlitlighet och stränghet arbetade hon för SS. ”Oberscharführer” Graf yttrade
en gång: ”Om jag inte hade Wiedmeier, skulle hela skrädderifabriken upphöra att fungera.” –
Och denna uppskattning fyllde henne med stolthet och ökade hennes självaktning. Genom sin
arbetsprestation fick hon så stort inflytande, att SS-”Oberscharführer” Graf utan vidare följde
hennes önskningar, när det var fråga om tillsättning av befattningar i skrädderierna. För
honom var det höjt över allt tvivel, att Maria Wiedmeier var lika intresserad som han för att
SS-formationerna punktligt försågs med nya uniformer. Naturligtvis inbragte denna tjänst
Maria Wiedmeier också en hel del personliga fördelar, ty under det att hon med argusögon
vakade över sina värdefulla förråd i förrådsrummen, tog hon sig själv rätt att använda ur dessa
tillgripna varor som bytesobjekt och gåvor mot motsvarande gengåvor. En gång ställde man
den frågan till henne, hur hon kunde anse det förenligt med sin egenskap av kommunist att
arbeta åt SS med en sådan hängivenhet och tillika driva de henne underlydande fångarna att
arbeta på samma sätt. Hon svarade: ”Ja, jag är nu en gång sådan, jag är en pliktmänniska och
måste arbeta.”
Vid skrädderiets passbord, där de tillskurna styckena passades intill varandra, innan de
tråcklades ihop, arbetade Olga Körner, en gammal vacker vithårig kvinna. Även hon var tyska
och politisk fånge sedan lång tid tillbaka och medlem av det kommunistiska partiet. Men Olga
Körner hade inga fördelar alls av det tunga, upprivande arbetet. Under elvatimmars-skiftet såg
man henne outtröttligt skynda fram och tillbaka. Hon gick till tillskäreriet och förhandlade
ivrigt med vakterskorna beträffande frågor, som gällde snittet på uniformerna. – När jag börjat
arbeta i skrädderiet, hände det då och då, att vi pratade ett slag med varandra. De första
gångerna trodde jag, att det var en tillfällighet, att Olga endast talade om frågor och
komplikationer gällande hennes verksamhet vid passbordet. Men nej, i ett och ett halvt år
visade sig Olga Körner inte ha något annat samtalsämne än tygbitar som inte passade till
varandra, förväxlingar av färgerna på maskeringstygerna, det vårdslöst utförda arbetet i
tillskäreriet, berömmande eller klandrande yttranden av den eller den SS-mannen och hennes
egna rastlösa bemödanden att riktigt utföra det arbete som anförtrotts henne. Även Olga
Körner gick fullständigt upp i sina plikter vid tillverkningen av SS-uniformer.
Vid en knappmaskin satt Rema, en ung ukrainska. Det var under sommaren 1944, då jag
arbetade i skrädderiets kontor, och då man ville driva fångarna i Industrigården till högre
arbetsprestationer genom premier och utdelning av livsmedel, som SS stal ur Röda korspaketen.
”Oberscharführer” Graf talade i berömmande ordalag om ukrainskan Rema, vars
fingerfärdighet han skildrade som ett hittills aldrig skådat under. Rema kunde konsten att
samtidigt utföra två olika arbetstempon, ett med varje hand, och överträffade sitt ackord med
100 procent. SS-männen stod runt omkring henne och skakade på huvudena och var förtjusta.
Graf gav mig i uppdrag att lämna Rema ett extra tillskott av livsmedel som belöning. När jag
gav henne dessa, sade jag på ryska: ”Att du inte skäms, att göra dubbelt dagsverke åt SS!
Därigenom tvingar du ju också de andra knappsömmerskorna att arbeta snabbare!” Leende
genmälde Rema naivt: ”Men jag är i alla fall flitigare än de andra och får ju också extra
tilldelning av livsmedel.”
*