Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

23
Så länge man ännu var nykomling, var natten värre än dagen. Att sova vid elektriskt ljus – att
hölja för ögonen var strängt förbjudet – utan halmmadrass, huvudkudde och täcke utsträckt på
ojämna bräder, i ständig beröring med sina grannars svettiga kroppar var en konst, som
fordrade en plågsam lärotid.
*
I Butirki ägde förhör rum mestadels nattetid. Framemot tiotiden på kvällen, när vi just hade
somnat, började de vanligen. Genom klaffen ljöd ett namn och ”I ordning utan utrustning!”
Den kallade sökte sömndrucken och orolig efter sina kläder. Ofta kunde hon i sin förvirring
inte hitta sina skor. Ett strängt ”Dawaj bystreje!” (Raska på! Det ska gå fortare!) drev på den
söliga. Därvid vaknade de flesta andra kvinnorna, var och en väntade, att även hon skulle bli
hämtad. Blott hårdkokta, gamla rannsakningsfångar vände sig förargade på andra sidan för att
sova vidare och drömma sig bort ur detta elände.
Ännu värre var timmarna efter midnatt, när kvinnorna en och en återvände från förhören och
var och en efter sitt temperament gav uttryck åt sin smärta. De flesta kröp blott stumma, med
livlösa ansikten till sina platser, lade sig och skakade av ljudlös gråt. Men många kastade sig
skrikande på bräderna, andra överöste sin rannsakningsdomare med de råaste eder. – Jag
erinrar mig en liten mager, rödhårig kvinna. Hon var kokerska till yrket och hade anmält sig
som sådan på den Japanska legationen efter en platsannons i ”Vetschernaja Moskva” (Aftontidningen).
Ännu innan hon tillträtt platsen, häktades hon och anklagades för spioneri. När
hon om nätterna kom tillbaka från förhören, skrek hon av förtvivlan, slog med knytnävarna
mot muren och förbannade Gud och hela världen. Regelbundet höjdes då en storm av
protester från de andra fångarnas sida. Man skymfade henne på det råaste sätt, därför att hon
störde nattron. ”Du är ju hysterisk, kan du inte hålla munnen på dig! Uppför dig vettigt! Vi
vill sova! Du är inte ensam i cellen!” Så ljöd det brutalt från alla håll.
Efter någon tid var min plats inte längre bredvid paraschan. Med varje nytt tillskott ryckte jag
närmare fönstret och snart låg jag bredvid Käthe Schultz och en rysk gymnastiklärarinna, till
vars älsklingssysselsättningar hörde en lek med tändstickor, genom vilken man kunde utröna,
om man blev frigiven eller kom till Sibirien. Naturligtvis var också denna sysselsättning
strängt förbjuden och ett par gånger blev jag vittne till hur min granne togs på bar gärning av
fångvakterskan, som hade iakttagit henne genom spionen. Naturligtvis förnekade gymnastiklärarinnan,
att hon hade lekt någon lek, och ännu mer, att hon utfrågat ödet, men NKVDvakterskan
räknade noggrant alla tändstickorna, och då det var 41 stycken – det antal som
fordrades för leken – fick lärarinnan straff.
De flesta fångarna bedrev något slag av otillåten verksamhet, ty allt var förbjudet utom att
sitta stilla och dåsa för sig själv. Att sy var förbjudet, att tala, att sjunga, att gå ... Den mest
omtyckta sysselsättningen var att sy och brodera. Men till hela cellen utlämnades på
morgonen blott en nål och litet tråd och därmed fick man endast stoppa hål och sy i knappar.
Ve, den som blev ertappad, när hon sydde ett klädesplagg! Då blev det promenadförbud,
inköpsspärr och biblioteksspärr, alltid för hela cellen. Där satt alltså kvinnorna vid fönstret,
omgivna av andra fångar, som måste dölja dem för den genom spionen spejande fångvakterskan.
– Men fångar finner alltid på råd. Man förfärdigade de förträffligaste synålar av
tändstickor. – Jag måste tillägga, att det i det ryska fängelset var tillåtet att röka. Naturligtvis
måste man själv köpa sig cigarretter och tobak. – Man tog en tändsticka och gned den
omsorgsfullt och långsamt, på alla sidor, så länge mot den grova cellväggen (eller mot ett
stycke kristallsocker), att tändstickan blev riktigt tunn. Sedan åstadkom man en spets i ena
änden genom att fortsätta slipningen och urholkade försiktigt den andra med fingernageln.
Där stacks tråden in. Man kan lätt föreställa sig, hur många tändstickor, som gick sönder,
innan framställningen av en nål lyckades. Det var det ena slaget av ”synålar”, som särskilt