Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

164
Under våra allt talrikare samtal underminerade jag på kort tid inte endast hennes tro på den
tyska segern utan störtade henne i allt djupare tvivel, därför att jag tvang henne att se
koncentrationslägersystemet med en fånges ögon. Jag vädjade till hennes moderskänslor och
berättade i alla enskildheter om de oavbrutna morden på nyfödda, om avlivandet av kvinnor
genom insprutningar och klargjorde för henne, att allt detta inte var följden av någon personlig
urartning hos SS-ledarna eller läkarna utan den nödvändiga konsekvensen av hitlerregimens
diktatur. – Hur långt jag lyckades övertyga Langefeld är svårt att säga, men det var
mycket nog, att hon som var övervakterska i ett ”KZ” hörde på mig. Efter någon tid frågade
jag henne en gång, hur hon över huvud taget kunde uthärda och anse det försvarligt att arbeta
i ett koncentrationsläger och därigenom bli medansvarig för alla förövade grymheter. Hon
svarade osäkert: ”Åstadkommer jag inte genom mitt arbete i koncentrationslägret också något
gott? Skulle inte fångarna ha det mycket sämre, om här satt en annan i mitt ställe?”
Hur spänt förhållandet var mellan övervakterskan och det övriga SS-befälet i lägret fick jag så
småningom klart för mig, men först vid det brutala slutet på min verksamhet som sekreterare
åt övervakterskan fick jag veta att lägerkommendant Suhren och skyddslägerföreståndare
Bräuning genast efter Langefelds återkomst från Auschwitz systematiskt börjat att undergräva
hennes ställning. De samlade omsorgsfullt material mot henne och bojkottade hennes arbete
som övervakterska på alla sätt och vis.
Vintern 1942 tillkännagavs, att en stor transport ryska kvinnor från krimarméns sanitetsstab
skulle anlända. Det var nästan uteslutande sjuksystrar, kvinnliga fältskärer och läkare, som
hade råkat i fångenskap i Sevastopol. Tyskarna förde dem till Ravensbrück. Hela lägermyndigheten
greps av nervositet, när bud kom, att ”kvinnorna i Röda armén” var i antågande.
En barack utrymdes och omgavs med taggtråd. – När de ryska kvinnorna på stationen steg ur
godsvagnarna, mottogs de av några vakterskor med sparkar och örfilar. ”Kvinnorna i Röda
armén” bar soldatuniform och uppträdde strängt militäriskt och disciplinerat. De marscherade
in i koncentrationslägret i slutna kolonner och på kommando av deras kvinnliga befäl skedde
mottagningsproceduren under absolut tystnad. – Kommendanten och skyddslägerföreståndaren
gick i provokatorisk avsikt till duschrummet, där de hundratals nakna kvinnorna
stod. Langefeld störtade i fullt uppror in på expeditionen med en skur av skymford över SS’
skamlöshet och berömmande uttalanden om dessa ryska nykomlingars hållning, i vilka en
underton av avundsjuka och ångest förnams. – Även i barackerna bibehöll till en början
kvinnorna i Röda armén sin militäriska livsstil, vilket kom Langefelds hjärta att klappa
fortare. – ”Röda arméns” barack bevakades strängt av lägerpolisen under ledning av Käthe
Knoll, min företräderska hos bibelforskarna.
En mycket betecknande verkan hade ankomsten av kvinnorna i Röda armén på många ryska
och ukrainska fångar i Ravensbrück. Knappast en dag gick utan att Käthe Knoll i sin egenskap
av polis överlämnade hemliga meddelanden och små påsar med salt, som hade fallit i
hennes händer, till övervakterskan. Ryska fångar hade försökt att kasta brev och salt över
taggtrådsnätet till sina landsmän i Röda armén. Langefeld gav mig order att översätta dessa
hemliga meddelanden. Och vad stod att läsa i dem? ”Kära kamrater! Vi i Ravensbrück sända
er vår hälsning! Hur mår ni? Har ni måst genomgå många strapatser? Vi ska försöka skicka er
bröd. Det är nu redan ett år sedan de fördömda tyskarna släpade oss från våra hem. Säg oss
snart, om ni tänker vägra utföra något arbete i Ravensbrück. Vi är beredda att i så fall också
strejka ... Låt oss få ett svar.” Och sedan följde ett flertal underskrifter med fullständiga namn,
fångnummer och blocknummer.
Alla dessa brev innebar i själva verket ett underdånigt närmande till de nyanlända från våra
egna ryssars sida. De ville helt enkelt ställa in sig hos denna -- i deras ögon – ”ryska överhet”
som nu kommit till Ravensbrück. Det kunde ju eventuellt vara en garanti för framtiden. – Det
var självfallet att jag återgav ordalydelsen i de hemliga meddelandena oriktigt och gjorde rent