Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

59
samme Beria, som skrivit under min dom på fem års koncentrationsläger och utom den gamle
mannen ännu en georgisk mensjevik och en lärare vid namn Dsagnidse. De satt tillsammans
med oss och sjöng en av sina melodiska, georgiska visor. Då bad läraren vänd till mig: ”Sjung
en tysk visa för oss.” ”Gärna det. Men jag kan också en georgisk visa.” – ”Jaså, en tyska kan
georgiska?” skrattade de förvånade. Och jag sjöng en vemodig sång för dem, som Heinz en
gång lärt mig, därför att hans vän Lominadse alltid sjöng den:
”Tawo tschemo
Bedi argit sgeria.
Tschango tschemo
Eschit argit sgeria . . .”
(O du mitt huvud, dig är ingen lycka beskärd, du min luta sjunger inga glada sånger ...)
Georgierna i straffblocket blev hänförda och vi tillbragte på detta sätt många kvällar tillsammans.
Jag underhöll mig med åttioåringen, en riktig georgisk vinbonde, vars ögon
blixtrade av vrede, när han berättade för mig, att hans egen fosterson hade låtit häkta honom,
när han vägrat att inträda i kollektivet, och att han inte dragit sig för att döma honom till tio
års koncentrationsläger. – Dsagnidse var svårt hjärtsjuk och hade fått en dom på tio år för
kontrarevolutionär agitation. Båda fördes senare till en invalidsektion. – En gång hade jag ett
politiskt samtal med den georgiska mensjeviken. Det var, när vi hörde talas om tysk-ryska
vänskapspakten. Då sade den forne mensjeviken med hög röst, sannolikt för att så många som
möjligt skulle höra det: ”Vänskapspakten är vår store Stalins genialaste politiska åtgärd. Han
äger min fulla beundran.”
En dag meddelade natschalniken i straffblocket, att man genast skulle snygga upp och göra
rent överallt, ty det skulle komma en kommission från Dolinki, karagandalägrets
förvaltningscentral, för att inspektera straffblocket. Vår starosta, ett ödmjukt redskap åt den
kriminelle natschalniken, sprang bestört fram och tillbaka och sökte efter folk, som skulle
kunna städa och göra rent. Den enda, som plötsligt utvecklade en ivrig verksamhet, var hans
jugoslaviska väninna, som fruktade, att kommissionen skulle jaga bort starostan, om den fick
se, att lägret såg ut som en svinstia. Jugoslaviskan påstod sig vara kommunist. Kanske stämde
det också, i varje fall var hon den mest välnärda kvinnan i straffblocket, smet från varje arbete
och förde ett inbringande lägerliv på starostans bekostnad.
Enda resultatet av rengöringsaktionen var, att för första och enda gången träckhögarna på
platsen mellan barackerna avlägsnades. Alla ytterligare bemödanden att åstadkomma ordning
strandade på förbrytarnas motspänstighet. De bara hånade såväl natschalniken som starostan.
– Kommissionen kom, den bestod av Serikow, lägerkommendanten, och några uniformerade
personer. De snubblade genom de vanskötta barackerna, hörde tåligt på fångarnas alla
klagomål och gick sin väg. – Men i straffblocket blev allt vid det gamla.
Det gick ett rykte i straffblocket, att man höll på att sammanställa en transport, som skulle
avgå till Centralsibirien eller Fjärran Östern. Alla råkade i en förskräcklig upphetsning. Ty det
betydde, att människor, som hade blivit vänner, skulle slitas från varandra. Boris och jag
visste, att man skulle skilja oss. Och så blev fallet. – Vi hade några dagar på oss att ta avsked,
avsked för alltid. Boris snidade av en liten träbit ett cigarrettmunstycke och förfärdigade en
liten trälåda, för att jag varje dag skulle ha någonting av honom i händerna. Han lovade att en
dag skicka mig en underrättelse, att åtminstone försöka det. Dessa sista dagar var en enda
smärta. Jag visste, att Fjärran Östern för Boris betydde detsamma som en dödsdom. Jag kunde
ingenting annat göra än tacka honom för dessa två månaders vänskap, som hade kommit mig
att glömma alla Burmas fasor.