Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

71
kom det fram: ”Min man mördade en medlem av sovjet på vår ort. Därefter blev hela vår
familj häktad. Till mig sade de, att jag var delaktig i mordet. Men jag visste absolut ingenting
om det. Var ständigt hemma och levde endast för mina barn.”
Hennes bönfallande blickar var riktade på mig. ”Du är dock en ‘grammotny tschelowjek’ (en
människa, som kan läsa och skriva), hjälp mig, vad kan jag göra för att åter få komma till
mina barn?” – Vad kunde jag ge henne för råd, det var hjärtslitande. Blott trösta henne: ”Det
kommer säkert att bli resning i ditt mål. – Har du ännu släktingar därute, som du kan ge ett
meddelande?” – ”Nej, på min ort blev alla häktade.” Och när vi satt så, steg ett tjockt dammmoln
över stäppen. Min lilla kasakiska råkade i svallning: ”Där kommer landsmän till mig,
det är herdar!” På ungefär 100 meters avstånd slog sig två herdar ned, och vi såg, hur de
gjorde upp en eld för att laga sin mat. Herdarna var också fångar, som emellertid, då de dagen
lång vandrade med hjordarna över stäppen, fick ut sin livsmedelsranson för en längre tid på en
gång. Och det var allmänt känt, att de hade det förhållandevis bra, ty då och då dog ett får, och
då hade de fårstek. – ”Gå bort till dem, det är ju kasaker, de ger dig något att äta!” uppmanade
jag henne. ”Det är omöjligt, en muhammedansk kvinna får inte så utan vidare gå till en man.”
– ”Men nu är du ju i koncentrationsläger, då är förhållandena annorlunda”, försökte jag övertala
henne. Men hon var orubblig. Vi arbetade åter en stund, ty den påsatta bajonetten dök upp
på avstånd. Den unga kasakiskan lämnade inte herdarna med sina blickar, och när vi åter var
obevakade, började hon plötsligt sjunga i ett egendomligt tonläge. Det lät som en flöjt, i vilken
endast två toner omväxlade med varandra. Genast hade hon uppnått, vad hon så gärna önskade,
men den muhammedanska religionen inte tillät. Herdarna såg upp och svarade med
samma drill. Denna sällsamma växelsång varade en stund, sedan närmade sig den ene av
herdarna oss, stannade på 10 meters avstånd från oss, gjorde en bugning och började ett samtal,
av vilket jag naturligtvis inte förstod en stavelse. Därefter inbjöd han oss med en ny bugning
och en generös handrörelse till hirsgröt. Den var tillredd med fårtalg, en stor delikatess.
Blott vår ångest för vaktposten hindrade oss att i full utsträckning hänge oss åt njutningen
härav.
XI. Åter i Burma bland förbrytare och asociala
I TEGELBRUKSSEKTIONEN fick jag stanna endast en kort tid. En afton ropade natschalniken
till mig: ”Buber-Nejman genast i ordning med utrustning.” En lastbil hade kommit från
räjongen Burma för att hämta mig i enskild transport. ”Enskild transport, det betyder säkert
frigivning!” skrek alla i munnen på varandra. Kyssar och omfamningar från alla håll.
”Gretuschka, glöm oss inte i friheten!” – ”Dawaj, dawaj, vad är det för barnsligheter! Raska
på, upp på bilen!” Och jag vinkade med båda händerna till avsked åt min brigad.
Jag kände mig inte alls till mods, som om frigivning och frihet väntade mig, och när lastbilen
i mörkret närmade sig Burma och ljusen i sjukhuset dök upp – det var fotogenlamporna som
lyste – hade jag blott en enda önskan: att ännu en gång i mitt liv få sova i en bädd, ännu en
gång vara fri från vägglöss, klädlöss och loppor. – Lastbilen höll framför straffblocket, man
förde in mig, ingen människa tog notis om min ankomst. Jag rådbråkade min hjärna med att
försöka tänka ut vad detta hade att betyda. Jag gick in i straffblock-natschalnikens rum och
frågade, varför man hade hämtat mig tillbaka. Han svarade obehärskat: ”Det lägger jag mig
inte i! Vänta tills man kallar på dig!” – Varken under de närmaste dagarna eller veckorna fick
jag veta någonting om anledningen till min återtransport till Burma och upphörde snart att
tänka på saken.
När jag på kvällen kom in i kvinnobaracken, var den full till sista plats. Jag steg in i ett rum,
som beboddes huvudsakligen av kriminella, och där kastade jag min säck i ett hörn på det
klibbiga lergolvet och slog mig ned där. Idel obekanta ansikten. Den lilla lerugnen gnistrade
av hetta. Man märkte genast, att rumsgästerna hade goda förbindelser med kollagret. Mitt