Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv
Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv
Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
71<br />
kom det fram: ”Min man mördade en medlem av sovjet på vår ort. Därefter blev hela vår<br />
familj häktad. Till mig sade de, att jag var delaktig i mordet. Men jag visste absolut ingenting<br />
om det. Var ständigt hemma <strong>och</strong> levde endast för mina barn.”<br />
Hennes bönfallande blickar var riktade på mig. ”Du är dock en ‘grammotny tschelowjek’ (en<br />
människa, som kan läsa <strong>och</strong> skriva), hjälp mig, vad kan jag göra för att åter få komma till<br />
mina barn?” – Vad kunde jag ge henne för råd, det var hjärtslitande. Blott trösta henne: ”Det<br />
kommer säkert att bli resning i ditt mål. – Har du ännu släktingar därute, som du kan ge ett<br />
meddelande?” – ”Nej, på min ort blev alla häktade.” Och när vi satt så, steg ett tjockt dammmoln<br />
över stäppen. Min lilla kasakiska råkade i svallning: ”Där kommer landsmän till mig,<br />
det är herdar!” På ungefär 100 meters avstånd slog sig två herdar ned, <strong>och</strong> vi såg, hur de<br />
gjorde upp en eld för att laga sin mat. Herdarna var också fångar, som emellertid, då de dagen<br />
lång vandrade med hjordarna över stäppen, fick ut sin livsmedelsranson för en längre tid på en<br />
gång. Och det var allmänt känt, att de hade det förhållandevis bra, ty då <strong>och</strong> då dog ett får, <strong>och</strong><br />
då hade de fårstek. – ”Gå bort till dem, det är ju kasaker, de ger dig något att äta!” uppmanade<br />
jag henne. ”Det är omöjligt, en muhammedansk kvinna får inte så utan vidare gå till en man.”<br />
– ”Men nu är du ju i koncentrationsläger, då är förhållandena annorlunda”, försökte jag övertala<br />
henne. Men hon var orubblig. Vi arbetade åter en stund, ty den påsatta bajonetten dök upp<br />
på avstånd. Den unga kasakiskan lämnade inte herdarna med sina blickar, <strong>och</strong> när vi åter var<br />
obevakade, började hon plötsligt sjunga i ett egendomligt tonläge. Det lät som en flöjt, i vilken<br />
endast två toner omväxlade med varandra. Genast hade hon uppnått, vad hon så gärna önskade,<br />
men den muhammedanska religionen inte tillät. Herdarna såg upp <strong>och</strong> svarade med<br />
samma drill. Denna sällsamma växelsång varade en stund, sedan närmade sig den ene av<br />
herdarna oss, stannade på 10 meters avstånd från oss, gjorde en bugning <strong>och</strong> började ett samtal,<br />
av vilket jag naturligtvis inte förstod en stavelse. Därefter inbjöd han oss med en ny bugning<br />
<strong>och</strong> en generös handrörelse till hirsgröt. Den var tillredd med fårtalg, en stor delikatess.<br />
Blott vår ångest för vaktposten hindrade oss att i full utsträckning hänge oss åt njutningen<br />
härav.<br />
XI. Åter i Burma bland förbrytare <strong>och</strong> asociala<br />
I TEGELBRUKSSEKTIONEN fick jag stanna endast en kort tid. En afton ropade natschalniken<br />
till mig: ”Buber-Nejman genast i ordning med utrustning.” En lastbil hade kommit från<br />
räjongen Burma för att hämta mig i enskild transport. ”Enskild transport, det betyder säkert<br />
frigivning!” skrek alla i munnen på varandra. Kyssar <strong>och</strong> omfamningar från alla håll.<br />
”Gretuschka, glöm oss inte i friheten!” – ”Dawaj, dawaj, vad är det för barnsligheter! Raska<br />
på, upp på bilen!” Och jag vinkade med båda händerna till avsked åt min brigad.<br />
Jag kände mig inte alls till mods, som om frigivning <strong>och</strong> frihet väntade mig, <strong>och</strong> när lastbilen<br />
i mörkret närmade sig Burma <strong>och</strong> ljusen i sjukhuset dök upp – det var fotogenlamporna som<br />
lyste – hade jag blott en enda önskan: att ännu en gång i mitt liv få sova i en bädd, ännu en<br />
gång vara fri från vägglöss, klädlöss <strong>och</strong> loppor. – Lastbilen höll framför straffblocket, man<br />
förde in mig, ingen människa tog notis om min ankomst. Jag rådbråkade min hjärna med att<br />
försöka tänka ut vad detta hade att betyda. Jag gick in i straffblock-natschalnikens rum <strong>och</strong><br />
frågade, varför man hade hämtat mig tillbaka. Han svarade obehärskat: ”Det lägger jag mig<br />
inte i! Vänta tills man kallar på dig!” – Varken under de närmaste dagarna eller veckorna fick<br />
jag veta någonting om anledningen till min återtransport till Burma <strong>och</strong> upphörde snart att<br />
tänka på saken.<br />
När jag på kvällen kom in i kvinnobaracken, var den full till sista plats. Jag steg in i ett rum,<br />
som beboddes huvudsakligen av kriminella, <strong>och</strong> där kastade jag min säck i ett hörn på det<br />
klibbiga lergolvet <strong>och</strong> slog mig ned där. Idel obekanta ansikten. Den lilla lerugnen gnistrade<br />
av hetta. Man märkte genast, att rumsgästerna hade goda förbindelser med kollagret. Mitt