Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

19
Åter öppnades dörren. En ny fånge, en ungefär 70-årig kvinna i bondkläder med ett litet
knyte. Som befriad satte hon sig ned och såg sig med en belåten nick omkring i cellen: ”Gud
ske lov, att jag ännu en gång i mitt liv fick komma till Moskva. Hela tiden har jag önskat det.
Hur bra man har det här. Man har ljus och värme, maten serveras åt en och så rent det är här.
Man behöver inte ha några bekymmer.” Och därpå berättade hon, att hon redan för åratal
sedan som socialrevolutionär skickats till Sibirien i ”fri förvisning”. Där hade hon bott ensam
i en ”semljanka” (jordhydda). ”Om bönderna inte hade varit barmhärtiga och givit mig att äta,
hade jag måst hungra ihjäl. Ack, och så ensamheten. Mitt enda sällskap var en katt. – Och
besväret med veden och den långa, långa vintern. Alltid har jag drömt om att än en gång få
komma till Moskva. – Nu är man åter bland människor. – Vad jag är lycklig ändå!” Medan
jag ännu förvånad hörde på henne, ljöd det återigen genom klaffen: ”Gör er i ordning utan era
saker!” Den unga flickan hämtades för andra gången till förhör. Och så fortsatte det hela
natten igenom, efter en eller ett par timmar återvände hon under tio minuters tid till cellen.
Hon sade ingenting, kastade sig genast på britsen och somnade. Men ständigt slet man henne
på nytt ur sömnen. Det är en omtyckt metod i NKVD, de s. k. kedjeförhören.
Under hela natten brann ljuset. Jag satt på en stol lutad mot väggen, ty vi hade blott två
britsar. På den ena sov med lugna andedrag den gamla socialrevolutionären.
Däruppe i springan mellan fönsterluckan och muren såg man redan dagsljuset, när flickan i
den nya klänningen åter kom tillbaka. Hon satt hopsjunken på en stol och berättade snyftande:
”Min gode vän har de också häktat. Han är student. Vilket vansinne! Han skall ha förberett ett
attentat mot Stalin och jag skall ha vetat om det, säger de. O min Gud!” Hennes ansikte var
svullet av gråt och alldeles nedsolkat. Att håret var rufsigt och den nya, gula klänningen
rynkig tänkte hon inte längre på. – Gumman talade vänligt och moderligt med henne, men alla
försök att trösta henne var förgäves.
Jag satt på den gamla socialrevolutionärens sängkant och måste berätta för henne om utlandet,
om Tyskland, om allt som hade hänt under de sista åren, om vårt liv i Moskva. Hennes sätt att
fråga var så älskvärt och bevekande, att jag nästan glömde Lubjanka. Blott två dagar delade vi
samma cell, och jag lärde mig älska och beundra denna praktfulla kvinna. Hon gav mig den
vackraste komplimangen i mitt liv, när hon leende klappade mig på skuldran och tillade: ”Du
är också en sådan kvinna, som inte skall omkomma i Sibirien!”
Hon fördes redan andra dagen till förhör och då hon kom tillbaka, berättade hon småleende
om vad som tilldragit sig hos rannsakningsdomaren: ”När jag kom in, satt där en sån där ung
pojke på 24 år. Jag frågade honom: ‘Batuschka, några äldre än du finns det väl inte här?’ Då
tillrättavisade han mig: ‘Sätt er, medborgerska!’ Och därpå läste han upp för mig: ‘Anna
Pawlowna ... anklagas för att hava förberett terror ...’ Men jag sade till honom: ‘Nej,
Batuschka, du tar fel, ni förbereder terrorn, men vi ska skjuta!’ Det tyckte han emellertid inte
alls om, utan skickade mig genast tillbaka till cellen.”
Redan tredje eftermiddagen måste jag taga avsked av mina första cellkamrater. Utan föregående
förhör hämtade man mig ur cellen och åter gick jag genom de blankskurade, med
stenflisor belagda gångarna i Lubjanka. Lukten av desinfektion och avlusning, hela denna
”korrekthet”, detta på föreskrivet sätt polerade förintelsemaskineri fyllde mig med förlamande
ångest. – Innan jag visste ordet av, befann jag mig på en gård framför en stor, helt täckt,
vitmålad fångtransportbil, som var försedd med påskriften: Bröd, vetebröd, småkakor.
Man öppnade en liten avbalkning ungefär så stor som ett kasernskåp i det inre av vagnen och
sköt in mig. – Ännu en gång for jag, men nu inspärrad i ett skåp, i hastig fart genom Moskvas
gator. På avstånd ringde spårvagnarna och tutade bilarna ... De därute levde vidare, som om
ingenting hade skett.