Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

124
inspektion, kom order, att barackerna skulle tvättas både utvändigt och invändigt. Detta
skedde.
Till glädjeämnena i Ravensbrück hörde inköpen i fångkantinen. Där kunde man 1940/41 köpa
bröd, vetebröd, marmelad, sirap, fiskpudding och alla möjliga toalettartiklar. Denna kantin var
en inkomstkälla för SS, ty fångarna fick ta emot pengar hemifrån och köpte naturligtvis allt
som man bjöd ut till dem och betalade vilket pris som helst. – När barack 2 hade inköpstid,
vilket inträffade ungefär en gång i veckan – inköpen skedde i enlighet med stränga
föreskrifter – rådde stort jubel bland dem som hade pengar men sorg och giftig avundsjuka
bland dem som aldrig fick ett öre hemifrån.
Från koncentrationslägret Ravensbrück fick man skriva ett brev i månaden och ta emot ett.
Genast efter ankomsten till lägret måste man uppge adressen på dem, till vilka post skulle
sändas. Under de första åren rådde sträng brevcensur, men senare, när förhållandena i lägret
växte SS över huvudet, slappnade som så mycket annat också brevkontrollen. Breven måste
skrivas på papper, som vi köpte i kantinen och som överst på sidan var försett med den tryckta
adressen: ”Koncentrationslägret för kvinnor i Ravensbrück” och de likaledes tryckta
ordningsreglerna för en fånges brevväxling med yttervärlden. Särskilt papper utlämnades till
”gamla” politiska fångar, som hade häktats före kriget och hade tillstånd att två gånger i
månaden skriva två sidor. Detta stod tryckt med röda bokstäver på deras skrivpapper.
Bibelforskarnas papper bar utom ordningsreglerna påtrycket: ”Jag är som förut Jehovas
vittne!” med gröna bokstäver och fick endast innehålla fem raders text. Alla som häktats
under kriget hade papper med svart tryck, och brevet fick omfatta sexton rader.
De asocialas brev till sina anhöriga var en uppskakande läsning. Som rumsäldste måste jag se
igenom samtliga brev från A-sidan i block 2 för att kontrollera, om någon överträdde
censurbestämmelserna. Och vad fick jag läsa! ”Kära mamma, skriv någon gång ett enda litet
ord till mig. Jag är mycket ledsen. Kära mamma, jag har berett dig så mycket sorg, men nu
vill jag på allvar bättra mig. När jag kommer ut, skall jag alltid arbeta och göra allt gott igen.
Skicka mig en mark någon gång ...” Man bad far, syster eller tant om bara ett ord, om en
mark. – Mycket få fick svar, ty deras familjer hade förskjutit dem. När sedan en gång en
lördag – ty endast på lördagar utdelades post – helt oväntat ett brev kom, en mor hade låtit
beveka sig, flöt tårarna i strömmar, men på söndagen hade man för länge sedan glömt alla
bedyranden och sjöng med förtjusning: ”Denn es kann ja nichts Schöneres geben, als in
Hamburg ein Mädchen für’s Geld!”
Frånsett avlämningen var söndagen en vilodag och i flera år fick man till och med söndagsmiddag:
gulasch, rödkål och skalad potatis. På söndagarna fick man promenera på lägergatan.
På barackernas gavlar på båda sidor om lägergatan var högtalare uppsatta, och när SS-mannen
i vaktrummet inte glömde bort det, brukade han på eftermiddagen koppla in en radiokonsert. –
Hade man som jag under åratal inte fått höra någon musik, var det en stor förmån, och man
uthärdade till och med tåligt de ständiga militärmarscherna och hitlersoldaternas ännu
gräsligare krigssånger för att få höra Schubert eller Mozart. Tusentals randiga kvinnor, alla i
den föreskrivna schaletten, som endast fick lämna två centimeter av håret fria, vandrade var
och en för sig eller par om par, oavlåtligt i en vid cirkel som på en spöklik corso till musikens
toner.
Men även en sådan söndagspromenad var riskabel. Plötsligt dök en SS-kvinna i stövlar, med
eller utan hund, upp bland de fredligt pratande paren, stötte bakifrån undan kvinnorna med
knytnäven, om de inte ögonblickligen vek åt sidan och beredde plats för den marscherande
megäran. Såg hon emellertid några, som vågat ta varandra under armen vid promenaden, blev
det örfilar och anmälan. Likaså om någon hade stoppat de stelfrusna händerna under
förklädeslivet eller om man bundit schaletten på ett annat än det föreskrivna sättet, om man