Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

51
till och med hade en grepe av ståltråd. Jag tackade stormförtjust för den vackra gåvan, och vi
gick och pratade på lägergatan. Jag fick veta, att han i friheten hade varit lokomotivförare. –
Han var förvånansvärt frispråkig, och innan jag berättar denna episod till slut, måste jag säga,
att jag intill denna dag inte vet, om denne man var en provokatör eller visade mig ett sådant
förtroende, endast därför att jag var utländska.
Efter några dagar kom en ny gåva, en liten bleckskål. Den överträffade i värde betydligt
konservburken. Redan efter kort tid började f. d. lokomotivföraren yttra synnerligen märkvärdiga
politiska åsikter. Han berättade hänförd om en nationell motståndsrörelse bland
kasakerna, att man blott väntade på, att kriget med Tyskland skulle bryta ut, och att deras sista
och enda förhoppning var Hitler. Jag blev ängslig och sade emot med hela kraften av min
övertygelse. ”Men för Guds skull då kommer de ur askan i elden! Har ni över huvud taget
någon aning om, vad Hitler betyder? Det vore ju att ersätta den ena diktaturen med den
andra!” Han var emellertid eld och lågor för Hitler. – Ännu en vacker gåva fick jag av honom,
en kniv, som han gjort själv. Det var strängt förbjudet att äga en kniv, men varje fånge med
självaktning smugglade likväl en sådan genom alla undersökningar. Den kniv jag fått hade
storleken av en dolk och var försedd med ett skaft av hårdgummi, prytt med ett utomordentligt
vackert ornament av små metallstycken.
I Karaganda såg jag endast få vilda djur. Utom en jättestor asgam och en rad färggranna
fågelarter, av vilka ingen tillhörde sångfåglarna, erinrar jag mig inte något djur. – När vi en
dag under middagsrasten upptäckte ett par änder simmande på den lilla dammen, vid vilken
vår barack låg, ställde vi oss på stranden och gladde oss över denna ovanliga syn. ”Varifrån
kan de ha kommit – här finns det ju inget vatten i hela trakten?” ”Hur många tusen kilometer
har de inte flugit för att komma till vår damm.” De var inte alls skygga, utan simmade
omkring, som om dammen var deras. Av idel glädje kastade man till dem brödsmulor av den
obetydliga brödransonen.
På kvällen efter arbetets slut gällde min första tanke änderna i dammen. De var ännu där, de
hade inte flugit sin väg. Kanske skulle de stanna hos oss och få små andungar. Jag gick med
en särskild hemkänsla in i baracken. – Plötsligt knallade ett skott. Alla rusade ut. På den mitt
emot liggande stranden av dammen stod NKVD-natschalniken med ett helt följe av
uniformerade män och på respektfullt avstånd ett antal manliga fångar. Han sköt på våra
änder. Jag bad inom mig: ack, om de ändå flöge sin väg. Om han bara inte träffade dem! Men
änderna simmade mitt i den lilla dammen, tätt intill varandra, liksom ängsliga. Synbarligen
hade de ännu inte gjort bekantskap med några skjutvapen. Vid tredje skottet träffade
natschalniken den ena. Andens hals och huvud sjönk under vattnet, men kroppen låg och flöt
på vattenytan. Den återstående anden, som inte ville skilja sig från sin döde kamrat, träffades
först vid femte skottet av en kula. Sedan drog en manlig fånge ivrigt av sig kläderna och
hoppade som en apporterande hund i vattnet för att hämta bytet.
VIII. I straffblocket
EN GÅNG frågade jag mina kolleger på kontoret, som alla redan hade suttit i fängelse i
åratal, om de hade vidtagit några åtgärder för att få till stånd en ny process. Ty i alla samtal
var en stående refräng förhoppningen om ”peresmotrenje” (resning) eller amnesti. Då större
delen av de politiska fångarna var oskyldiga, och många inte kunde begripa, varför man hade
häktat dem, antog de som något självklart, att det hela var ett misstag, som snart skulle reda
upp sig och sluta med ny undersökning och frigivning.
Clement Nikifrewitsch förklarade för mig, att ansökningar om resning enligt hans mening var
fullständigt gagnlösa och att, om ett mål skulle tas upp på nytt, initiativet måste komma
utifrån, från de anhörigas sida. Det kunde jag inte begripa. ”Jag har ett intryck av att ni alla