Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

140
utkorade, höjde sig över hela mänskligheten, och deras forna groll mot de vederfarna orättvisorna
förvandlades till hat mot allt som inte hörde till deras trosgemenskap. Varje enskild
kände sig som Gud Jehovas utvalda verktyg och frossade i föreställningen om hela mänsklighetens
snara nedstörtande i fördömelsen, från vilken enligt deras mening endast några tusen
bibelforskare skulle bli förskonade. – Egentligen tog jag bibelforskarna aldrig riktigt på allvar
utan betraktade dem som sjuka människor. Om man bortsåg från deras religiösa vanföreställningar,
var de flesta välartade, älskvärda kvinnor, och man kunde i deras sällskap ha det
riktigt trevligt. Men när de ville göra mig till proselyt, lämnade jag hastigt baracken.
Men en gång, händelsen tilldrog sig likväl först under våren 1942, var det slut med min
tolerans. Jag har redan nämnt sjuktransporterna till gaskamrarna och lägerledningens uppmaning
till de blockäldste att skriva upp sina arbetsodugliga, krymplingar, undermåliga och så
vidare på särskilda listor. För min del förklarade jag naturligtvis, att i mitt block fanns det
bara friska och arbetsdugliga. Bland mina sjuka fanns det emellertid en kvinna med öppen
körteltuberkulos, Anna Lyck, nära 60 år gammal. Hon låg mestadels till sängs. Nu fordrade
emellertid hennes sjukdom, att hon tid efter annan blev förbunden. Vid ett tillfälle lade därvid
SS-läkaren märke till henne och lät genast skriva upp henne på ”sjuktransportlistan”. Detta
erfor jag först några dagar senare av min väninna, som arbetade på sjukavdelningen. Hon
meddelade mig, att listan redan underskrivits av läkaren och alltså ingen möjlighet längre
fanns att stryka Anna Lycks namn. Vi överlade länge om, hur man skulle kunna rädda henne
och fann blott en utväg, nämligen att övertala henne att ”skriva under”. Jag gick med tungt
hjärta till hennes säng. Om jag endast kunde finna de rätta orden att övertala denna människa.
Min oro spred sig genast till henne, hennes infallna ansikte tycktes enbart bestå av stora,
förskräckta ögon. Jag talade utan omsvep om för henne vad som hade skett och drog fram alla
de argument, jag förfogade över för att underlätta underskrivandet för henne.
När jag gick från henne, verkade det, som om hon genast ämnade klä sig och gå till övervakterskan.
– Efter ungefär en halvtimme, jag satt just då i tjänsterummet, kom Ella Hempel
in. Med ett uttryck av avsky och lidelse i sitt ansikte framstötte hon: ”Grete, det hade jag
aldrig trott om dig, att du är i förbund med djävulen! Att du gör gemensam sak med SS!” –
Jag förstod inte genast vad hon menade. ”Vad har hänt? Vad vill du?” – ”Du har rått Anna
Lyck att skriva under. Hur kunde du göra någonting dylikt!” – Då var det slut med min
behärskning och för första och enda gången blev jag verkligt vred på en bibelforskerska. ”Ni
vill vara kristna, men utlämnar kallblodigt er syster till gasning. Säg mig vilka kristliga bud,
som godkänner ett sådant handlingssätt. Är det kärlek till nästan! – Inte endast era barn
lämnar ni i sticket och ser lugnt på, hur man stoppar dem i hitleranstalterna och behandlar
dem illa, ni till och med hjälper till att mörda, och sedan ger ni Jehova äran. Hjärtlösa odjur,
det är vad ni är!” – Detta utbrott kom så oväntat för Ella, att hon i förskräckelsen rusade ut ur
rummet. Jag antog, att jag nu för all framtid skulle få henne till fiende. Men däri hade jag
grundligt misstagit mig. Från den stunden var hon ödmjukheten själv, och först detta gjorde
henne i egentlig mening osympatisk för mig.
Denna händelse hade emellertid föregåtts av en rad andra, som hade allvarliga följder. En dag
kom en bibelforskerska till mig och förklarade, att en del av hennes systrar hädanefter vägrade
att äta blodkorv. Beträffande blodkorven låg saken så till: I Ravensbrück fick vi till 1943,
utom den dagliga ransonen bröd på ungefär 500 gram, om middagarna en halv till tre
fjärdedels liter grönsaker och 5 till 6 oskalade potatisar och om kvällarna välling och en tid
också på morgnarna. På lördagar och söndagar kall kvällsmat, som bestod av ungefär 20 gram
margarin, jämte på lördagarna en liten bit ost och om söndagarna ungefär 35 gram lever-,
kött- eller blodkorv. Maten i Ravensbrück försämrades efter 1941 från den ena veckan till den
andra. Skidfrukter och bakverk försvann fullkomligt, och fettilldelningen blev allt knappare.
Tilldelningen av en sked flott i veckan upphörde redan 1941, och marmelad fick man i ytterst