Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

176
vidare förklaring förde oss alla fyra till fängelset. – Vakterskan Binz hälsade mig hånfullt:
”Jaså, redan tillbaka igen! Det dröjde inte länge.” Jag underlät att fråga om orsaken till att jag
ånyo sattes i fängelse, men jag hyste egentligen inte något tvivel om anledningen.
Jag fick nu den cell, där Betty Schneider hade varit inspärrad i fyra veckor. Mörker, sju dagars
total svält, sedan åter mat var fjärde dag. Samma plågor, samma ljud utanför järndörrarna.
Mitt förstånd började bli oklart. Hade de tio dagarnas avbrott varit verklighet eller var de
endast sprungna ur min egen fantasi? – Redan under andra veckan visste jag ingenting om
bunker eller koncentrationsläger, visste inte, om det var morgon eller kväll eller om den
efterlängtade fjärde dagen snart skulle komma. Jag levde med hjältarna i en historia, som
tilldrog sig vid kusten av ett varmt hav. Vår jägarhydda var rest i kanten av yppiga, tropiska
skogar. Vi saknade inte mat, vi låg i solen eller simmade i det genomskinliga havet.
Personerna i min historia älskade, led och gladde sig åt livet, och jag ledsagade dem varje
minut och varje timme genom deras invecklade öden. – Maria Graf i granncellen och Hallina
Bella på andra sidan återkallade mig många gånger genom sina knackningar till verkligheten,
men endast ovilligt lät jag mig för kortare ögonblick ryckas ur mitt drömliv.
Fem veckors mörk arrest utan något förhör hade gått, när en söndag celldörren slogs upp och
Korewa, hennes dotter, Hallina Bella och jag fördes ut över bunkerns järngalleri. Vi hade
blivit utsläppta. – Fortfarande vet jag ingenting om orsaken till denna andra mörka arrest.
Förmodligen hade Bräuning tyckt, att tio veckor var för litet för min ”svåra förbrytelse”.
Jag pinades av ljuset och verkligheten förskräckte mig. Jag ville sluta ögonen och återvända
till mina fantasier. – Milena förde mig till sjukblocket, och när hon om kvällarna kom på
besök måste hon med ett oändligt tålamod lyssna på vad mina hjältar företog sig på
havsstranden.
Efter två veckor – jag låg då fortfarande till sängs – såg jag genom sjukhusfönstret att det
vimlade av kvinnor i alla möjliga brokiga klänningar ute på lägergatan. Vart hade ränderna
tagit vägen? Jag kunde inte slita min blick från detta muntra vimmel. Mitt intresse för
omgivningen vaknade. – Fångarna bar privata kläder, som på bröst och rygg var försedda med
stora, olikfärgade tygkors. I jättestora trätofflor slamrade en kvinna förbi, klädd i en smultronfärgad
eftermiddagsklänning av siden, som pryddes med giftgröna kors. Zigenerskor hade
snokat reda på brokiga trasor, som de nu försökte bära på sitt vanliga sätt; till och med
marscherandet med jämna steg, som SS med så mycket besvär hade trumfat i dem, hade de
redan glömt, de flanerade med en lätt vaggning på höfterna förbi fönstret. Men många, det var
de ”prominenta” eller paketmottagarnas ”ägande klass”, bar vackra klänningar eller hela
dräkter och visade prov på smak och elegans i valet av sina schaletter. Blott kvinnorna i
kolonnerna till fabrikerna och till arbetena utanför lägret gick ännu i lägerkläder och
zebrajackor. SS saknade tyg för framställning av nya fångkläder. I stället körde man
vagnslaster av rockar, kappor, klänningar, underkläder och skor, som tillhört de i öster
ihjälgasade, till Ravensbrück. Allt som var av värde tog SS, och det övriga blev vår
lägerbeklädnad.
Utanför klädförrådet låg allt i en enda röra i stora högar, däribland även barnkläder ; många
skor var hopbuntade parvis. De arma människorna hade fått order att knyta ihop skobanden,
innan de steg in i gaskammaren. Men det fanns också hundratals omaka höger- och
vänsterskor.
De mördades kläder sorterades, och under den första tiden klipptes korsen ut, och tyg av
annan färg syddes fast under. Fångarna gick omkring som får försedda med kors för slakt.
Dessa kors skulle försvåra flykten. Senare besparade man sig denna mera omständliga
procedur och försåg kläderna med breda, vita kors av oljefärg.