Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

73
då en kvinna kom rusande genom källaren rakt på mig, och innan jag ännu hunnit fatta
situationen, fick jag ett välriktat slag på näsbenet, så att jag såg stjärnor. Jag ilsknade till och
stormade mot angriperskan och gav henne ett stadigt slag tillbaka. Ett nytt slagsmål var i full
gång. Min obekanta fiende framstötte: ”Jag skall döda dig, ditt as!” De politiska fångarna höll
mig tillbaka för att förhindra ytterligare våldsamheter. ”Du vet inte, vad du har ställt till, det är
Tanja, Dschuras bästa väninna, och den farligaste i hela lägret. Om hon säger, att hon skall
döda dig, så gör hon det också.” Jag var visserligen inte glad precis över det inträffade, men
denna farhåga tycktes mig dock något överdriven.
De politiska fångarna beslöt emellertid, att hädanefter fick jag inte gå ensam till klosettgropen
efter arbetstidens slut om kvällarna. Jag måste alltid säga till dem först, så att någon följde
med ut. Detta var mycket besvärligt i längden, och efter tio dagar var jag trött på
arrangemanget och gick ensam ut. Därute låg redan snö. Endast en smal, upptrampad stig
ledde till gropen. När jag var några meter från den, såg jag någon komma mot mig, och på
silhuetten kände jag igen Tanja, min dödsfiende. Jag kände mig svag i knävecken, försökte
vika undan, tog ett steg åt sidan i snön, väntade varje ögonblick ett slag eller ett knivhugg.
Tanja stannade: ”Har du en cigarrett?” På mitt bryska ”nej”, steg hon också ut i snön,
klappade mig på axeln och sade: ”Låt oss vara vänner, jag har redan glömt saken!” – Även på
det sättet kunde en dödlig fiendskap sluta.
En afton måste alla fångar i kvinnobaracken ställa upp. En NKVD-soldat i en välvårdad
uniform vecklade ut en skrivelse. De under den sista tiden i Dolinki, karagandalägrets
förvaltningscentral, ådömda straffen för brott mot lägerbestämmelserna lästes upp. För
flyktförsök hade ådömts straff på två och tre år, för försnillning av hudar i stor skala två år,
för tjugu fallna får ett och ett halvt år, för mord på en medfånge tre år och för 75 fall av
arbetsvägran dödsstraff. Vi måste höra denna kungörelse stående och tjänstemannen hade
knappast vänt ryggen till, förrän kvinnorna brast ut i skratt och härmade honom, därför att han
hade en så skrikig stämma.
Fångarna talade med varandra om dödsdomen för 75 fall av arbetsvägran och berättade, att
man år 1937 enligt uppgift likviderat 400 oförbätterliga element i karagandalägret.
Vid denna tid inträffade något mera ovanligt. Man nämnde något om saken, när man
transporterade bort den politiska fången Irina, en fiolspelerska, tillsammans med en ung 16årig
asocial till Dolinki och samtidigt häktade två andra asociala och förde bort även dem.
Först flera veckor senare fick vi emellertid kännedom om enskildheterna rörande dessa
häktningar. De båda asociala, kvinnor, som jag numera knappast erinrar mig, hade åstadkommit
ett slags flygblad av en bit papper, på vilket skulle ha stått: ”Ned med Stalin!” Saken
blev anmäld av den 16-åriga flickan. Vid de första förhören påstod de båda asociala, att Irina,
fiolspelerskan, hade uppmanat dem att fabricera detta flygblad. På den grund blev alla fyra
förda till fängelset i Dolinki. Vid förhöret framkom, att fiolspelerskan inte vetat om någonting.
Irina och den 16-åriga släpptes och kom för vidare transport till Burma, till samlingsstället
i karagandalägret. Den 16-åriga Nina var havande i femte månaden. Hennes angiverskeroll
var redan känd i lägret. På samlingsstället i Karaganda lockade man under några
förevändningar in henne i en mansbarack och utsatte henne för så rå misshandel att hon fick
missfall. Hon låg en kort tid på samlingsställets sjukhus och fördes sedan vidare till Burma.
Då männen i straffblocket hotade att slå ihjäl henne, förflyttades hon redan efter tre dagar från
Burma i enskild transport med obekant mål. ”Hon kommer inte att undgå sitt öde!” menade
Tanja, min forna dödsfiende, när man förde flickan från straffblocket.
Under dessa dagar nådde mig ryktet, att hustrun till den tyske kommunisten Hans
Kiepenberger hade kommit med en ny transport till bastun. Hon hade fått en dom på fem år.
Hon kom till en underräjong och jag hörde aldrig mera någonting från henne.