Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

128
utstående ögon lutade hon sig mot bordet, ty sitta kunde hon inte, medan hon talade med oss,
och när den dumma blockäldsten höll en moralpredikan för henne ”om stöld och dess följder”,
svarade hon: ”Blockäldste, jag är oskyldig, ty när jag den natten steg in i det andra blocket,
visste jag inte till mig, min mage var bara så förskräckligt tom ...”
Det fanns i vår barack en kvinna, som varje natt stal muggar, vanliga tomma aluminiummuggar,
som hon sedan ställde upp i sitt skåp i prydlig ordning. Nästa morgon blev det ett
fasligt oväsen, man slog henne, hon hade redan flerfaldiga gånger fått rapport, men hon kunde
inte låta bli. De asociala förstod, att hon hade en ”skruv lös”. Kvinnor med ”en skruv lös”
fanns det gott om bland de asociala och de var de mest beklagansvärda. Både av sina
medfångar och av vakterskan fick de stryk. För dessa stackars varelser hade lägret ett särskilt
uttryck, nämligen ”smycken.” I block 2 fanns det några sängvätare, vars sjukdom betraktades
som elakhet och som man ”omskolade” med rapporter och övernattning i det fuktiga tvättrummet;
dessutom epileptiker, vars sjukdom påfallande försämrades under lägerförhållandena
och som med uttryck av avsky och äckel undveks av medfångarna, och många könssjuka, som
SS-läkaren Sonntag helt förstörde med sina hästkurer.
Erna hette en ung adertonåring med något för stort huvud, vattblå ögon och en sammanbiten
sorg kring munnen. Hon sade nästan aldrig ett ord. Någon gång utstötte hon förbannelser och
hotelser. Men alla kände hennes fixa idé och drev gyckel med henne. När en flygmaskin kom
över lägret, störtade Erna fram till fönstret eller sprang ut på lägergatan, och hennes läppar
rörde sig i en ivrig monolog. Då ropade de andra efter henne: ”Erna! Din flygare kommer, i
dag hoppar han säkert ut med fallskärm! Passa på nu!” – Och på denna flygare väntade Erna,
tills man skickade henne till gaskamrarna.
Inte blott unga kvinnor våndades i block 2. En mängd äldre, som asociala alkoholister
omhändertagna kvinnor förde där en beklagansvärd tillvaro, och en av dessa skulle bli
orsaken till det snabba slutet på min bana som rumsäldste.
Men dessförinnan måste jag berätta om en annan kvinna. Vi hade en blockbok, som låg i
tjänsterummet, och i denna stod fångarnas namn och data, yrke, ankomst till lägret osv.
prydligt införda. En dag bläddrade jag i denna liggare och läste: Poremski, Eugenia, asocial,
född i Moskva – B-sidan block 2. Jag gick samma kväll till B-sidan och frågade rumsäldsten
efter Eugenia Poremski. Hon ropade namnet, och en kvinna i mitten eller slutet av tjugoåren,
med mörka ögon, en stor, smal, något sned näsa kom med frågande blick ut till mig i
korridoren. När jag talat om för henne, att hennes födelseort Moskva i blockboken hade väckt
min uppmärksamhet och att jag därför hade kallat på henne, sade hon: ”Ack, känner ni till
Moskva?” Och då började jag tala ryska. Eugenia snyftade och föll mig om halsen. Hon var
dotter till ryska emigranter efter revolutionen, barnbarn till den tsaristiske ministern Stolypin
och häktad på grund av asocial levnadsvandel och alkoholism. Eugenia förde många politiska
samtal med mig. Hon var halvbildad men en klok kvinna. Hon led mycket av att vistas bland
de prostituerade. Jag såg henne i flera års tid. Sedan skickades hon till en ammunitionsfabrik.
Jag har redan nämnt, att man sändes till tyskt koncentrationsläger på obestämd tid. Denna
ovisshet beträffande interneringstidens längd var den mest raffinerade formen av tortyr. Bland
de asociala fanns det kvinnor, som varje dag trodde, att i dag skulle de bli frigivna. Med
”hemmagjorda” spelkort utfrågade de trots strängt förbud gång på gång ödet om dess vilja.
Bland dessa fanns det specialister på drömtolkning, och i utbyte mot bröd eller ”påfyllning”
fick de vetgiriga alltid samma svar: ”Snar frihet.”
Innan jag fortsätter berättelsen om mina vidare upplevelser, vill jag påpeka några allmänna
psykologiska fakta och förhållanden, som står i samband med vistelsen i koncentrationsläger.
Under mina år som internerad hade jag tillfälle att se människorna verkligt ”nakna”. – Att
göra iakttagelser på sig själv är inte så lätt, och när man frågar mig, hur det var möjligt, att jag