Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

94
träämbar. När vakterskan förde oss tillbaka till cellen, hostade vi och skrapade med fötterna
och ropade ett tyskt ord. Om vakterskan anmälde oss, vad gjorde det oss!
Vi gick skrapande och hostande genom korridoren. Vakterskan befallde: ”Lugn där!” Ingen
svarade i cellen med zinkspannarna. Gåtan sysselsatte oss hela dagen. I vår cell fanns det ju
ännu tomma sängar, varför då belägga en annan cell? På kvällen upprepade vi försöket. Vi
hade framgång, en röst innanför celldörren ropade: ”Karola!” Nu hade vi fått visshet, där satt
de kvinnor, som för några dagar sedan var i vår cell. ”Vad kan de ha fått veta under tiden,
eftersom man måste skilja dem från oss?” frågade vi oss oroligt. ”Ett är emellertid säkert, att
de som nästa gång kallas ur cellen, är förpliktade att lämna ett meddelande i tvättrummet,
eftersom vi ju använda samma tvättrum.” Vi utvalde en svart kakelplatta i toaletten på ett
undanskymt ställe av väggen för meddelandet och prövade, om man kunde läsa vad som var
skrivet på plattan med tvål. Det gick utmärkt. Nästa dag var det åter tre kvinnors tur, den ena
av dem Karola Neher. Vi tog ett varmt farväl av varandra: ”Vi ses igen i frihet!” – Med
spänning väntade vi nästa morgon på att få se vad de hade skrivit i toaletten. Ingenting, kakeln
var blank, svart och orörd. ”Det är alldeles obegripligt! Karola skulle inte vara så feg, att hon
inte gav oss ett meddelande.” Men om vakterskan genast märkt det och strukit ut det? Och för
att förvissa oss om att de tre befann sig i den nämnda cellen, hostade vi högt vid återvändandet
genom korridoren och mycket riktigt, en röst svarade, men det var inte Karolas.
Några av de tjugu kvinnorna i cellen hämtade sig mycket långsamt. Svagast var väl Betty
Olberg. Hon vägde inte mer än 37 kilo. Men även Wally Adler var blek och sjuklig. Vid våra
samtal antydde hon, att hon hade många svåra förhör bakom sig. NKVD hade beskyllt henne
för trotskism. Anklagelsen mot henne grundade sig på den uppgiften, att Wallys föräldrar
träffat Trotskij i utlandet, och att Wally sedan stått i förbindelse med Trotskij genom
föräldrarnas förmedling.
Ungerskan, fru Fekete – den enda icke-rikstyskan bland oss – specialiserade sig på att tvätta
håret på oss. Med outtröttlig älskvärdhet förskönade hon oss. Så småningom vaknade hos oss
behovet av sådana sen långt tillbaka glömda fåfängligheter som noppade ögonbryn,
ansiktsmassage och läggning av lockar. Man måste förbereda sig för friheten! Gymnaster
fanns det också bland oss, och jag erinrar mig en anmärkning, som Karola gjorde, när hon
med ett ängsligt uttryck i ansiktet betraktade våra allt rundare former: ”Med en bred stjärt kan
en kvinna aldrig verka tragisk ...”
Tio dagar efter det att Karola lämnat cellen, uppropades Betty Olberg, Klara Vater och jag. Vi
var vilda av glädje. Vid avskedet bad mig Zensl Mühsam: ”Om du verkligen kommer till
utlandet, vill du vara snäll och så fort som möjligt ge mina holländska vänner, apotekare de
Witts i Eyndhuisen, ett meddelande och tala om allt vad du vet om mig.”
Sedan gick vi tre jämte vakterskan genom korridorer över ett par trappsteg till en annan flygel
i fängelset. Där spärrade man in oss, var och en i sin ”sobatschnik”. Det kunde de verkligen
besparat oss nu, tänkte jag retligt. Redan efter några minuter låstes dörren upp, och soldaten
förde mig till en dörr med handtag och befallde mig att ställa mitt knyte utanför dörren. I
rummet satt två NKVD-officerare, som vänligt uppmanade migatt ta plats. ”Hur är det med er
hälsa? Mår ni bra? Har ni repat er igen?” frågade den ene i faderlig ton. Sedan bläddrade han
en stund i några papper, som låg framför honom på bordet. ”Har ni släktingar i utlandet?”
Alltså hade vi inte bedragit oss! – ”Ja! En syster i Paris. Jag är i besittning av ett franskt pass
...” Han avbröt mig mitt i satsen. ”Vilka av era anhöriga bor i Tyskland?” – ”Var snäll och säg
mig vad avsikten är med detta? Vart skall jag resa?” framstötte jag. – ”Det kan jag nu inte ge
er någon upplysning om. Det skall ni tids nog få veta!” Den inträdande soldaten sköt ut mig
genom dörren och förde mig till en ”sobatschnik”. Mitt knyte måste han särskilt gå efter, jag
hade fullständigt glömt det.