Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv
Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv
Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
94<br />
träämbar. När vakterskan förde oss tillbaka till cellen, <strong>hos</strong>tade vi <strong>och</strong> skrapade med fötterna<br />
<strong>och</strong> ropade ett tyskt ord. Om vakterskan anmälde oss, vad gjorde det oss!<br />
Vi gick skrapande <strong>och</strong> <strong>hos</strong>tande genom korridoren. Vakterskan befallde: ”Lugn där!” Ingen<br />
svarade i cellen med zinkspannarna. Gåtan sysselsatte oss hela dagen. I vår cell fanns det ju<br />
ännu tomma sängar, varför då belägga en annan cell? På kvällen upprepade vi försöket. Vi<br />
hade framgång, en röst innanför celldörren ropade: ”Karola!” Nu hade vi fått visshet, där satt<br />
de kvinnor, som för några dagar sedan var i vår cell. ”Vad kan de ha fått veta under tiden,<br />
eftersom man måste skilja dem från oss?” frågade vi oss oroligt. ”Ett är emellertid säkert, att<br />
de som nästa gång kallas ur cellen, är förpliktade att lämna ett meddelande i tvättrummet,<br />
eftersom vi ju använda samma tvättrum.” Vi utvalde en svart kakelplatta i toaletten på ett<br />
undanskymt ställe av väggen för meddelandet <strong>och</strong> prövade, om man kunde läsa vad som var<br />
skrivet på plattan med tvål. Det gick utmärkt. Nästa dag var det åter tre kvinnors tur, den ena<br />
av dem Karola Neher. Vi tog ett varmt farväl av varandra: ”Vi ses igen i frihet!” – Med<br />
spänning väntade vi nästa morgon på att få se vad de hade skrivit i toaletten. Ingenting, kakeln<br />
var blank, svart <strong>och</strong> orörd. ”Det är alldeles obegripligt! Karola skulle inte vara så feg, att hon<br />
inte gav oss ett meddelande.” Men om vakterskan genast märkt det <strong>och</strong> strukit ut det? Och för<br />
att förvissa oss om att de tre befann sig i den nämnda cellen, <strong>hos</strong>tade vi högt vid återvändandet<br />
genom korridoren <strong>och</strong> mycket riktigt, en röst svarade, men det var inte Karolas.<br />
Några av de tjugu kvinnorna i cellen hämtade sig mycket långsamt. Svagast var väl Betty<br />
Olberg. Hon vägde inte mer än 37 kilo. Men även Wally Adler var blek <strong>och</strong> sjuklig. Vid våra<br />
samtal antydde hon, att hon hade många svåra förhör bakom sig. NKVD hade beskyllt henne<br />
för trotskism. Anklagelsen mot henne grundade sig på den uppgiften, att Wallys föräldrar<br />
träffat Trotskij i utlandet, <strong>och</strong> att Wally sedan stått i förbindelse med Trotskij genom<br />
föräldrarnas förmedling.<br />
Ungerskan, fru Fekete – den enda icke-rikstyskan bland oss – specialiserade sig på att tvätta<br />
håret på oss. Med outtröttlig älskvärdhet förskönade hon oss. Så småningom vaknade <strong>hos</strong> oss<br />
behovet av sådana sen långt tillbaka glömda fåfängligheter som noppade ögonbryn,<br />
ansiktsmassage <strong>och</strong> läggning av lockar. Man måste förbereda sig för friheten! Gymnaster<br />
fanns det också bland oss, <strong>och</strong> jag erinrar mig en anmärkning, som Karola gjorde, när hon<br />
med ett ängsligt uttryck i ansiktet betraktade våra allt rundare former: ”Med en bred stjärt kan<br />
en kvinna aldrig verka tragisk ...”<br />
Tio dagar efter det att Karola lämnat cellen, uppropades Betty Olberg, Klara Vater <strong>och</strong> jag. Vi<br />
var vilda av glädje. Vid avskedet bad mig Zensl Mühsam: ”Om du verkligen kommer till<br />
utlandet, vill du vara snäll <strong>och</strong> så fort som möjligt ge mina holländska vänner, apotekare de<br />
Witts i Eyndhuisen, ett meddelande <strong>och</strong> tala om allt vad du vet om mig.”<br />
Sedan gick vi tre jämte vakterskan genom korridorer över ett par trappsteg till en annan flygel<br />
i fängelset. Där spärrade man in oss, var <strong>och</strong> en i sin ”sobatschnik”. Det kunde de verkligen<br />
besparat oss nu, tänkte jag retligt. Redan efter några minuter låstes dörren upp, <strong>och</strong> soldaten<br />
förde mig till en dörr med handtag <strong>och</strong> befallde mig att ställa mitt knyte utanför dörren. I<br />
rummet satt två NKVD-officerare, som vänligt uppmanade migatt ta plats. ”Hur är det med er<br />
hälsa? Mår ni bra? Har ni repat er igen?” frågade den ene i faderlig ton. Sedan bläddrade han<br />
en stund i några papper, som låg framför honom på bordet. ”Har ni släktingar i utlandet?”<br />
Alltså hade vi inte bedragit oss! – ”Ja! En syster i Paris. Jag är i besittning av ett franskt pass<br />
...” Han avbröt mig mitt i satsen. ”Vilka av era anhöriga bor i Tyskland?” – ”Var snäll <strong>och</strong> säg<br />
mig vad avsikten är med detta? Vart skall jag resa?” framstötte jag. – ”Det kan jag nu inte ge<br />
er någon upplysning om. Det skall ni tids nog få veta!” Den inträdande soldaten sköt ut mig<br />
genom dörren <strong>och</strong> förde mig till en ”sobatschnik”. Mitt knyte måste han särskilt gå efter, jag<br />
hade fullständigt glömt det.