Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

183
Genom Maria Wiedmeiers ingripande slapp jag snart sitta vid symaskinen och arbeta. Hon
föreslog mig hos ”Oberscharführer” Graf till att förestå tråd- och knapputlämningen.
Bevekelsegrunderna till denna protektion har jag aldrig kommit underfund med. Kanske var
det fråga om en förebyggande åtgärd och alltså en följd av att hon inte var säker på om inte i
alla fall någon gång efter befrielsen ur koncentrationslägret och kommunisternas övertagande
av makten, varpå hon aldrig tvivlade, Heinz Neumanns politiska linje under åren 1931-32
skulle få en upprättelse. – Hon uppgav för övrigt till ryskorna och ukrainskorna i ”tygkolonnen”
som sin adress i friheten: ”Maria Wiedmeier, Centralkommittén för Tysklands
kommunistiska parti.”
Att utdela tråd och knappar var ett rent nöje efter den elektriska symaskinens fasor och
ångesten för ackordet. Från alla banden kom kvinnorna och begärde tråd, silke eller
knapphålsgarn. Bland de hundratals kvinnorna kände jag redan en hel del, men de flesta var
mig obekanta. En gång steg en smal flicka i en ryslig lägerklänning, som i stället för ett skärp
sammanhölls av ett snöre, fram till trådbordet. Hennes ansikte var grått, betäckt av damm av
markeringstyg. Hennes krusiga hår stod ut motspänstigt kring hjässan. Hon hade vänliga,
bruna barnögon, och när hon kom till trådbordet – något som inträffade tämligen ofta – dolde
hon sin ängslan under ett låtsat säkert uppträdande. Snart fick vi tillfälle att tala några ord med
varandra, och så började min vänskap med norskan Lille. När kort tid efter våra första samtal
de norska fångarna fick i present av Röda korset färggranna förkläden, som uppväckte allmän
beundran, visade det sig, att ingenting var farligare i ett ”KZ” än att synas på långt håll. Lille
kom, som hon brukade till trådbordet men nu i ett präktigt förkläde med rosenmönster.
Prompt greps hon av en SS-man och sattes som straff vid en annan symaskin, där hon skulle
sy i ärmar på SS-uniformerna och svävade i ständig fara att inte hinna med sitt ackord.
Vintern 1943/44 var den förskräckligaste tiden i Ravensbrück. Vi hade visserligen hört
nyheterna från krigsskådeplatserna, vi visste, att Hitlers stjärna var i nedgående, men många
hade inte längre kraft att leva. Många behövde räddas inom de närmaste veckorna, inom de
närmaste dagarna. Vi måste emellertid härda ut, maktlösa vänta och hjälplösa se på hur varje
dag krävde hundratals nya offer. Vid de timslånga uppställningarna denna vinter förfrös
fångarna händer och fötter. Läkarna kunde inte hinna med de otaliga amputationerna, och
kvinnorna dog av kallbrand.
Under de första åren i Ravensbrück hämtade åkare Wendland från Fürstenberg koncentrationslägrets
döda i sin lantliga likvagn. Klädda i pappersskjortor med spetsar som ett tårtunderlägg
låg liken i sina kistor. Allt fler fångar dog, och herr Wendlands affär blomstrade;
han köpte sig en likbil. Men med uppförandet av det första krematoriet övertog SS de döda i
egen regi. Varför riktiga likkistor? Det var tillräckligt, om kistorna hade ett flat lock. Varför
behövde en död fånge, när det var sådan platsbrist, en egen kista. De var ju så magra, så två
fick plats i en kista. Förut bar fyra arbeterskor i sjukavdelningen de döda den sista vägen ut
genom lägerporten, men nu – då dagligen över 50 dog – lastade man fem eller ännu flera
kistor på en flakvagn, och ”likkolonnen” körde dem till krematoriet.
Under denna vinter försämrades Milenas hälsotillstånd på ett oroväckande sätt. Hennes
motståndskraft var bruten. Hon talade ofta om att hon skulle dö. ”Jag kommer inte att
överleva lägret, får aldrig mer se Prag. Om åtminstone herr Wendland hade hämtat mig, han
såg så vänlig ut i sin bondrock.”
Med uppbjudande av sina sista krafter släpade hon sig dag för dag till arbetet. Rädslan för
injektioner och sjuktransport höll henne upprätt. Hon hade alltid feber. Den nya SS-läkaren i
Ravensbrück undersökte henne och fastställde, att hon hade var i ena njuren. Han sade, att det
fanns blott en räddning, operation. Och Milena bestämde sig för detta sista försök att rädda