Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

174
lydde: ”Ett under hände”, och skildrade den gamle Fritz’ förtvivlade situation efter nederlaget
vid Leuthen. Men då hände ett under – Elisabeth av Ryssland dog och därmed förändrades
Fredriks politiska läge till det bättre. – En sådan artikel i ”Das Schwarze Korps” ansåg jag
som ett säkert förebud till det nationalsocialistiska Tysklands kommande nederlag.
*
Utanför cellfönstret var en liten fängelsegård. Där promenerade undantagsfångarna och de
manliga och kvinnliga SS-vaktare, som satt i fängelse. En gång ropade en mansstämma upp
till någon cell: ”Har du redan hört det nyaste från Tunis?” Mer kunde jag inte uppfatta. Jag
knackade på Betty, men hon visste naturligtvis ingenting, ty hennes kärleksförhållande genom
golvet till Karl hade grumlats för första gången, och hennes tankar var helt och hållet upptagna
av denna fatalitet. Hon föreslog mig att fråga männen i cellen under mig; kanske fanns
det bland dem en politisk fånge. Jag gjorde ett försök. Det dröjde lång tid, innan förbindelsen
var åstadkommen. Jag frågade: ”Har du hört några nyheter från den afrikanska fronten?” Han
svarade: ”Vad heter du? – Hur gammal är du? – Från vilket block?” När jag hade tillfredsställt
hans nyfikenhet, slappnade hans intresse. Jag hade gjort klokare i att använda Bettys metod.
Men mig intresserade ju Tunis och männen i cellen under mig kvinnor.
Betty förtärdes av svartsjuka. Karl och de båda andra männen satt inte i mörk arrest och hade
när undantagsfångarna gick och promenerade lyft sig upp i fönstret och pratat med en ung
rumänska. Jag hörde utifrån ropet: ”Härr Karräl!” och sedan prat och skratt genom cellfönstret
och till och med visor. Om kvällarna ljöd det tvåstämmigt ut på fängelsegården: ”Gute Nacht,
gute Nacht, gute Nacht! Schlafe wohl, liebes Kind. Gute Nacht! ... Wenn die Sterne am
Himmel erscheinen, gute Nacht ...” Ett muntert ”Danke schän, Härr Karräl!” var svaret. Sedan
trummade Betty med knytnävarna mot golvet och överhöljde Karl med en kaskad av
förbannelser. Den sköna harmonin var förstörd...
En morgon, innan ännu fängelset vaknat, öppnades återigen klaffen på min järndörr och
bibelforskerskan drog ett litet paket ur klänningen. Med återhållen andedräkt och förvridet
ansikte viskade hon: ”Grete, får jag säga till Milena, att du inte längre önskar få sådana här
paket, därför att det är för riskabelt? Får jag säga det till henne, är du snäll!” Inför denna
ömkligt darrande ångest kunde jag inte annat än säga: ”Ja, jag förbjuder Milena att skicka mig
någonting mer!”
I början av juli, då jag inte på länge hade varit i förhör, kom en förmiddag vakterskan Binz
och kalfaktorn med en stege in i min cell. Jag antog, att det var fråga om en visitering, men
nej – rullgardinerna drogs upp, och det blev dager. Jag kan inte erinra mig, om jag bad eller
grät eller sjöng. Jag klättrade med ansträngning upp till det öppnade fönstret. Med ena foten
stödd på klaffbordet klämde jag mitt ansikte in i den smala fönsterspringan. Jag kände
sommarluften och såg över lägermurens krön solen, som sken på krematoriets nya skorsten,
och den blåa himlen och till höger om skorstenen långt i fjärran spiran av ett kyrktorn. Jag
insöp anblicken av sol och ljus, tills mina armar domnade; jag var rusig av livslust.
Denna dag fick jag inte endast ljus i cellen. Dörren slogs upp och med härjade, bleka ansikten
steg två olyckskamrater in: Maria Graf och Presserova. Mitt plågade hjärta var knappt i stånd
att bära så mycket glädje. Med verklig hänryckning hängde min blick vid deras ansikten och
lyssnade jag till deras kära, välbekanta röster. I känslan av deras närvaro och deras lidande
försvann på ett ögonblick alla de fasor jag själv gått igenom och mitt spöklika liv i fängelset i
ett fantastiskt förflutet. Dagen bestod inte längre av ensamma, mörka, ändlöst utdragna
timmar av väntan. Mina båda kamrater riskerade att bli dömda till svåra lägerstraff och de
behövde råd och tröst av mig.