Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

109
sade hon, ”det värsta är, att min man inte hade en aning om min politiska verksamhet. Jag
ville inte tynga honom med den saken. Jag arbetade vid posten och skickade därifrån ut
illegalt kommunistiskt material och nu har en tjänsteman satt fast mig. – Gestapo ska inte få
ut någonting ur mig. – Nu ska man konfrontera mig med den skurken för att kväsa mig och få
fast de andra också. – Om bara inte min man överger mig l” – Av Lisa fick jag veta detaljer
om adlershofsprocessen, som hon hade fått höra i Moabit. Av kvinnorna i Adlershof var
Melitta den första, som förrådde något. Hon hade inte suttit tre dagar i fängelset, förrän hon
började. Hon hade haft ett kärleksförhållande med funktionären Erich och hade därför god
kännedom om det illegala arbetet. När hon erkänt, ställde man henne ansikte mot ansikte med
hennes man och funktionären Erich. Vid detta tillfälle förklarade båda tappert, att Melittas
vittnesmål var lögnaktigt. Men vad hjälpte det dem? Melittas nästa uppgift blev att övertala
specerihandlarfrun till ett erkännande. Gestapo förde båda till en cell och på kort tid hade
Melitta utfört sitt arbete. Hennes tredje offer var sömmerskan Frieda. Henne fick hon
emellertid mör först efter tre månader.
Lång tid efteråt, då jag redan befann mig i koncentrationslägret Ravensbrück, kom det dit en
kvinna från Adlershof och denna berättade, att Erich blivit halshuggen, att Melitta fått femton
års och såväl Frieda som specerihandlarfrun fem års tukthus.
Om den tappra Lisa hörde jag aldrig något mer.
Det fanns vid denna tid i ”Alex” en mängd politiska fångar. I kvinnoavdelningens enskilda
celler satt enligt uppgift några ”spioner”, men jag fick inte tillfälle att tala med dem och göra
jämförelser mellan dessa Gestapos ”spioner” och NKVD:s. Däremot var andra så kallade
politiska fångar mina cellkamrater under de fem månaderna. Såväl i NKVD som i Gestapo
fanns det en misstankeparagraf. För att häkta och döma någon var det tillräckligt med
misstanken att vederbörande utfört någon politiskt fientlig handling, antingen det rörde sig om
organisation eller agitation, för att man utan rättsliga bevis under åratal skulle kunna beröva
honom hans frihet.
Och vilka politiska förbrytelser misstänkte Gestapo dessa kvinnor för? – En nykomling
infördes av vakterskan i cell 17 med följande ord: ”Lugna er, fru von Gehrke! Här är ni
åtminstone inte längre ensam. Ni måste betänka, att vi inte är till bara för er skull!”
Där stod fru von Gehrke, en femtioårig kvinna med gravitetisk hållning. Hon bar sitt lätt
grånade hår i en grekisk knut och från hennes bastfärgade klänning med rund urringning, som
lämnade hennes yppiga hals bar, hade man tagit bort skärpet, för att hon inte skulle hänga sig i
det. Därigenom kom klänningen att likna ett böljande nattlinne. Fru von Gehrke hade inte
varit fem minuter i cellen, förrän det första utbrottet kom: ”Vad tänker dessa gestapoherrar på!
Är vi utlämnade på nåd och onåd till dem! Finns det inte längre någon rättvisa!” – Hennes
språk var klassiskt Potsdam. – Röd av upphetsning sjönk hon utmattad ned på en stol. Men
efter några andedrag fortsatte hon: ”Denna kvinna skickade man säkert i mitt hus som
angiverska! Inom sina egna fyra väggar får man inte längre röra sig som man vill.” Detta
skrek hon i cellen utan att över huvud taget ha sett på de två närvarande, Lisa och mig. Men
sedan vände hon sig i förändrad, mycket konventionell ton till oss: ”Förlåt mig, men mina
nerver är alldeles upprivna. Får jag föreställa mig: Luise von Gehrke. – Kan ni tänka er vad
som hänt mig! Man kallar mig till inställelse hos hemliga statspolisen – jag har inte en aning
om vad herrarna vill mig – och där förklarar en sån där lymmel för mig, att jag hade kränkt
Hitler och andra medlemmar av riksregeringen. Det är rena påhittet. Men inte nog med detta,
sedan säger han: ‘Vi måste behålla er här till i morgon, tills allt blivit uppklarat.’ – Åh, det är
nästan otroligt, precis som jag kommer från gatan i denna ljusa klänning, utan toalettsaker,
utan någonting för natten, spärrar man in mig i ett litet, litet rum. Häktar en människa, som
ingenting har gjort! Alla mina protester var förgäves. – Vilka tider lever vi inte i!”