Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

149
Övervakterskan slet av henne schaletten, gav henne några örfilar och sparkade henne. Sedan
skrevs fångnumret upp. Samma scen upprepades flera gånger under avlämningen. De
uppskrivna fördes till badrummet och rakades. Vid ett tillfälle måste ungefär tio stycken
rakade – naturligtvis utan schalett – under anförande av den längsta, som om halsen bar ett
plakat med påskriften: ”Jag har brutit mot lägerföreskrifterna och lockat mitt hår!” defilera
förbi de på lägergatan uppställda blocken.
Dessutom förlängde Mandel betydligt kvällsavlämningen, då hon lät de tusentals kvinnorna
marschera tillbaka i sluten formering, det vill säga människomassorna rörde sig långsamt
framåt i sina marschkolonner mot barackerna. Utdelandet av örfilar och sparkar hörde nu till
ordningen för dagen.
Vid denna tid hade nya, häftiga debatter uppstått i bibelforskarblocket. Denna gång stod
vägran att utföra krigsarbete på dagordningen. Först lade kolonnen ”angoraavel” ned arbetet.
Bibelforskarna förklarade sig ha funnit, att kaninernas ull användes för krigsändamål och att
det inte var förenligt med deras tro att i fortsättningen arbeta i denna kolonn. Principiellt var
de villiga att arbeta. Samma dag vägrade ”trädgårdskolonnen” att arbeta, då de skördade
grönsakerna skickades till ett SS-lasarett. Sammanlagt förklarade sig ungefär 90 bibelforskare
inte vilja utföra något krigsarbete. Som straff lät man dem stå på fängelsegården i tre dygn.
Sedan fick de mörk arrest i bunkern. Men då det inte fanns plats i fängelset för så mycket
folk, utrymde man en flygel i block 25, det var den sista baracken vid den nya lägergatan,
bord, stolar och halmmadrasser togs bort, fönstren gjordes ogenomskinliga med vit färg och
fönsterluckorna stängdes utifrån. Kvinnorna, vars krafter naturligtvis redan var starkt nedsatta,
inspärrades i denna byggnad utan jackor, utan täcken, utan varje möjlighet att sitta någon
annanstans än på golvet. De erhöll dagligen en ranson bröd och var fjärde dag mat. Där fick
de stanna i 40 dagar.
Men under loppet av denna tid kom befallning från Gestapo i Berlin, att varje arbetsvägran
skulle bestraffas med 75 par spö. Bibelforskarna, av vilka många var mellan 50 och 60 år
gamla, erhöll 25 par spö i tre omgångar. Efter de 40 dagarna såg jag dem i badrummet. De var
vandrande skelett, betäckta med ränder. Alla hade hungerdiarré och gjorde intryck av att vara
sinnessjuka. Många fördes genast till sjukhuset.
När man släppte ut bibelforskarna ur block 25, förklarade de likväl, att de fortfarande inte
ville utföra något krigsarbete och hädanefter dessutom vägrade att ställa upp sig, ty ”de visade
blott Jehova ära och inte SS”! – Man delade upp dem på barackerna i hela lägret, och de
blockäldste erhöll order att med våld föra dem till uppställningarna. Mänskliga block-äldste
lät bära ut dem till uppställningarna morgon och kväll, men i många block släpade man dem
till varje uppställning på lägergatan. Där satt de gamla kvinnorna i regn och köld kurande på
marken under de långa uppställningarna. Dock vägrade de fortfarande att utföra krigsarbete
och frivilligt ställa upp sig.
Den nye skyddshäktesföreståndaren Redwitz fann ett särskilt nöje i att håna bibelforskarna
under uppställningarna. En gång gav han befallning, att de genast skulle stiga upp. De
reagerade inte. Han röt högre. Det hade ingen verkan. Då befallde han lägerpolisen att hämta
några spannar vatten och lät hälla dem över de hopkrupna människorna.
En bibelforskerska, en av de moderata från mitt block, sade i förtroende till mig: ”Tro mig,
den onde har flugit i de där extremisterna!”
Vi hade den nye skyddshäktesföreståndaren Redwitz att tacka för lägerpolisen i Ravensbrück.
Redwitz hade dykt upp i lägret endast för kort tid sedan, när han en dag under avlämningen
gick längs blocken. Då gjorde han plötsligt halt framför en kvinna, som stod i första ledet.
Han granskade henne och sade: ”Kom in på expeditionen sedan!” Denna kvinna var ”Leo”.