Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

6
Heinz Neumann och jag hade under de två år vårt uppehåll i Moskva varat, då vi gällde som
”politiskt opålitliga”, blott mycket få bekanta, som upprätthöll förbindelsen med oss och
vilkas vänskap var starkare än deras fruktan för att bli bannlysta som vi. Dessa få vänner
bistod mig troget, även sedan min man häktats.
Vi träffade varandra i hemlighet, någonstans i stadens utkanter, darrande av ängslan, från det
ena sammanträffandet till det andra, att vi aldrig mer skulle återse varandra. Och alla måste de
dela samma öde, alla våra vänner blev häktade före mig. Jag måste om och om igen känna den
kvarlämnades skräck, tills det slutligen efter ett år även blev min tur.
Några dagar sedan NKVD hade bortfört Heinz, meddelade mig föreståndaren för ”Lux”, att
jag skulle flytta över i den s. k. nepflygeln. Det var ett gammalt, mindre hus som stod på
hotellets bakgård, och i vilket nu de häktades familjer fick bo. Jag flyttade in i ett rum
tillsammans med Michailina, den sextioåriga systern till Gorski, en polsk medarbetare till
Komintern, som för kort tid sedan hade häktats. Gorski hade tillbragt nästan ett årtionde i ett
polskt tukthus. Hans syster Michailina hade uppehållit sig endast en kort tid i Moskva. Hon
hade kommit från Warszawa för att besöka brodern efter dennes långa fängelsevistelse.
Michailina hade aldrig sysselsatt sig med politik, hela sitt liv hade hon ägnat sig åt sitt hem.
”Och här i Moskva häktar de min bror? I Sovjetunionen, hans längtans land?” Hon rådbråkade
sin hjärna med att finna ett svar på frågan vad han väl kunde ha begått för brott, han som den
största delen av sitt liv hade suttit i fängelse för kommunismens sak. – Michailina berättade
för mig, att hon kort efter broderns häktning hade vänt sig till Komintern med begäran om
utresevisum för att kunna fara hem. ”De ville inte ens höra på mig! Utan bara bröt samtalet.
Och sedan kom Gurewitsch och sade, att jag ögonblickligen måste flytta från mitt rum. Och
här i detta dystra hål ska jag bo! Man kunde bli tokig för mindre!”
Varje rum i detta hus gömde en ny tragedi. Mödrar, barn och gamla kvinnor tillbragte sina
dagar med att söka efter sina anhöriga i det ena fängelset efter det andra eller med att sälja
sina sista tillhörigheter, ty de kvarlämnade fick varken arbete eller understöd i någon form.
Men varje natt väntade de att själva bli häktade. I veckor och månader hade redan kofferten
stått packad, som skulle åtfölja dem till Sibirien. Från vårt fönster kunde vi se in i trappuppgången
till ”Lux”. Om den elektriska belysningen åter påsläpptes efter midnatt visste man:
NKVD är i huset! Och med klappande hjärtan och spända nerver lyssnade vi på ljudet av de
annalkande stövlarna. Vem blir det nästa gång? Ingen frågade sig längre, varför vi skulle
häktas, eller varför man egentligen hade hämtat våra män. Blott ett fåtal var i stånd att inse
vidden av den olycka, som hänt oss.
Samtalsämnet för dagen bland de kvarlämnade och många andra människor i det stora
Ryssland var vid denna tidpunkt: ”Har du hört, vem som häktades natten till i dag? Vet du, att
de har hämtat kamrat A?” Man kunde berätta i detalj, hur en polsk kamrat vid häktningen
försvarat sig med revolvern i hand och skjutit på NKVD-tjänstemännen. Uppskakande scener
utspelade sig, när man slet mödrarna från barnen. De övergivna barnen kom sedan till
barnhemmen, där man emellertid inte kunde ge dem behövlig vård, då dessa hem redan var
till trängsel fyllda med barn. En kvinna fann sin dotterdotter, vars föräldrar hade blivit
häktade, i ett sådant hem och utverkade hennes utlämnande. Den sjuåriga flickan hade ådragit
sig svåra själsliga defekter. Man berättade, att de större barnen i dessa hem mot guld och
smycken kunde skaffa sig alla överkomliga godsaker. Dessa värdeföremål hade medlidsamma
hyresgäster stuckit till de övergivna barnen, ty man visste, att NKVD efter föräldrarnas
häktning skulle komma och hämta dem.
Då familjerna i Moskva nästan genomgående blott har ett enda boningsrum, upplevde barnen
alla häktningens och husundersökningens fasor. Fortfarande hör jag de bevekande frågor, som
den fyraåriga lilla dottern till min väninna Hilde D. efter moderns häktning riktade till mig: