Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

33
utan någon som helst bevisföring finner mig skyldig till kontrarevolutionär organisation och
agitation mot Sovjetstaten. Jag begär förnyad rannsakning.”
Efter tre dagar, en för ryska förhållanden ovanligt kort tidsfrist, hämtade man mig åter till
förhör och förde mig till min volgatyske rannsakningsdomares rum, i vilket han och en
ungefär 60 år gammal man, med vitt hår och rödlätt ansikte, synbarligen också rannsakningsdomare,
befann sig. Den gamle mannen uppmanade mig vänligt att sitta ned. Bredvid
skrivbordet satt volgatysken i ödmjuk hållning. Den gamle vithårige mannen vände sig till
mig: ”Har man begått någon orätt mot er under loppet av rannsakningen? Varför protesterar ni
mot metoden för rannsakningen?” Av det sätt, på vilket frågan framställdes, slöt jag mig till,
att han trodde, att jag besvärade mig över någon misshandel från rannsakningsdomarens sida.
– ”Nej, det menade jag inte. Man har visserligen skymfat mig och kallat mig lögnerska och
hotat mig med att jag skulle hållas i rannsakningshäkte i åratal, om jag inte erkände, men min
protest riktade sig mot det sätt, varpå man finner mig skyldig till kontrarevolutionär
organisation och agitation mot Sovjetstaten utan att framlägga några bevis härför. Min
rannsakningsdomare har inte tagit någon som helst notis om det faktum, att jag som enkel
partimedlem i KPD inte hade en aning om meningsskiljaktigheterna i KPD:s politbyrå. Han
har varken sökt bevisa, att jag tillhörde oppositionen i KPD, eller att jag någonsin vid någon
tidpunkt och på någon plats bedrivit kontrarevolutionär agitation och organisation mot
Sovjetstaten. Hur kan man komma till ”Kontschanije sljedstwo” utan att saken behandlats
inför domstol? Hur kan man anse mig skyldig utan att ha bevisat det?”
Den gamle domaren hörde på mina invändningar, svarade emellertid inte på mina frågor utan
förklarade: ”Jag har det intrycket, att i ert fall ett misstag föreligger. Men jag är övertygad om
att allt skall reda upp sig och ta en god vändning för er.” Han talade i en lugn, faderlig ton och
vann mitt förtroende allt mer och mer. Varför skulle jag inte tro honom? Var kanske inte hela
häktningen ett misstag? Och när han sedan började skriva ett nytt protokoll ord för ord så som
jag önskade och gång på gång frågade mig, om jag tyckte det var riktigt, hyste jag inte längre
några tvivel om en lycklig utgång. Protokollet var slutfört, och han räckte mig första bladet
för underskrift. I detta ögonblick återvände allt tvivel och allt misstroende: ”Nej, jag skriver
inte under!” – ”Men varför inte det?” – ”Jag tror er inte.” Röd som en kalkon hoppade min
volgatyske rannsakningsdomare upp och fäktade med armarna: ”Hur kan ni våga tala i en
sådan ton till en åklagare i Sovjetunionen!” – Den gamle mannen ingrep lugnande,
uppmanade mig inte vidare att skriva under utan tryckte på knappen. Någon knackade, en
soldat i stram hållning visade sig i dörren, och jag fördes tillbaka genom de för mig nu redan
bekanta gångarna till ackompanjemang av den fyrkantiga dörrnyckelns slag mot
koppelspännet.
Under tiden hade det blivit höst. Regnet rasslade ned från det finmaskiga nät, som upptill
bildade avslutningen på luckorna framför fönstrena. Vid ett tillfälle skulle vi få låna böcker.
Jag bad Tasso beställa en tysk bok då två av fångarna inte kunde läsa ryska. Vi fick ett band
Brentano med ”Hinkel, Gockel och Gackeleia” och hans härliga dikter. Käthe Schultz och jag
sökte ut den dikt vi tyckte bäst om. Vi lärde oss den utantill för att ha något, som vi kunde
sätta i förbindelse med vår vistelse i Butirki och för att aldrig glömma varandra. Vi satt rygg
mot rygg och lärde oss den. Den ene läste upp den för den andra:
”Von den Mauern Widerklang.
Ach, im Herzen fragt es bang,
Ist es Ihre Stimme?
Und vergeblich sucht mein Blick,
Klinget mir ein Ton zurück,
Ist’s nur meine Stimme.