Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

10
våningarna, som bestod av sex rum och en gång i tiden bebotts av en familj men nu gav sex
familjer tak över huvudet. Det till våningen hörande köket och badrummet användes av alla
familjerna gemensamt. Vilken mängd tvister uppstod inte bara i köket! Var och en förfogade
blott över en liten hörna, där han tillredde sina måltider. Den ene klandrade den andre för
vårdslöshet och smutsighet och det skvallrades i oändlighet. – När jag var där på besök, måste
jag ‘nästan viska, ty ingen fick höra, att vi talade tyska. Kamrat H. J. försökte skaffa mig
något renskrivningsarbete. Han själv hade sedan månader varit arbetslös. Som medarbetare i
en tidskrift hade han offentliggjort ‘en artikel, som inte höll sig till den ”riktiga politiska
linjen”. Han fick avsked och erhöll som straff av partiet ”en sträng tillrättavisning med en
sista varning”. En roman, som statsförlaget i Moskva först hade antagit och i vilken H. J.
skildrade en utlännings liv i Sovjetunionen och därvid nämnde hungeråren 1930-31, blev inte
antagen och var vid återlämnandet försedd med den påskriften ”I Sovjetunionen har aldrig rått
någon hunger”.
H. J:s fru berättade mig en gång en mycket betecknande episod. Hennes syster var målarinna.
Dennas man blev häktad redan i slutet av 1936 och hon blev lämnad kvar med flera små barn.
Hon var en begåvad konstnärinna och innan hennes man hade häktats, hade hon inte behövt
sakna uppdrag. Men nu var hennes läge kritiskt. Hon lämnade in ett tävlingsförslag till ett
plakat för firandet av revolutionens årsdag den 7 november. Temat var: ”Stalin bland barnen.”
Plakatet skulle pryda en lekplats för barn. Hon inlämnade det första utkastet och fick det
tillbaka med den anmärkningen: ”Utkastet är bra, men Stalins ansikte måste vara vänligare.”
Hon tecknade en leende Stalin men fick porträttet tillbaka för andra gången: ”Ännu inte
leende nog!” Först därefter lyckades hon leverera en strålande Stalin, omringad av en hänförd
skara barn, som ”godkändes”.
Bland de kvarlämnade kvinnorna fanns det också sådana, som inte höll fast vid sina män och
inte gick till fängelserna för att betala de ynkliga 50 rublerna, utan i egenskap av stalinska
kommunister bröt med sina män. De avgav efter männens häktning offentliga förklaringar, i
vilka de ”tog avstånd” från deras politiska förbrytelser och lovade att vara ”trogna mot
partiet” och ”vaksamma” för framtiden. Ett sådant uppträdande förebyggde visserligen inte
under alla omständigheter häktningen, men chansen fanns.
*
På detta ställe skall jag berätta något om livet i Moskva, sådant det var, innan jag blivit en
kvarlämnad. Vi var politiskt brännmärkta, då Neumann vintern 1931-32 på grund av politiska
avvikelser från kominternlinjen i frågan om kampen mot nationalsocialisterna i Tyskland hade
blivit avskedad från sin tjänst i Tysklands kommunistiska partis Politbyrå. Och trots
Kominterns ständiga påminnelser hade han inte avgivit någon ”tillfredsställande förklaring”, i
vilken han ”kritiserade” sina fel, betonade kominternlinjens riktighet, och av vilken framgick,
att han var medveten om ”allvaret i sitt politiska brott”, och i vilken han kröp till korset i alla
upptänkliga former.
Vad vi fick uppleva, det upplevde under dessa år i Sovjetunionen många, många människor.
En hel generation av gamla revolutionärer drabbades av samma öde som de tyska
kommunisterna och likviderades.
Vi kom till Moskva i maj månad 1935. – Neumann överfördes från det schweiziska fängelset
Regensdorf, i vilket han satt som utlämningsfånge till Hitlertyskland, till dess den schweiziska
regeringen efter sju månader tillbakavisade begäran om utlämning, under polisuppsikt till ett
ryskt transportfartyg i Le Havre. Redan på fartyget sade han till mig: ”Kanske kommer man
att häkta mig i Leningrad.” Det blev inte så. Vi erhöll till och med ett rum i hotell Lux i
Moskva, Kominterns kollektivhus, vilket emellertid, efter allt att döma, var ett misstag, ty
redan dagen efter vår ankomst telefonerade Wilhelm Pieck, KPD:s dåvarande partisekreterare,