Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

104
som bar en röd poloblus, blev bland annat skottavla för dessa kvinnors hånfulla
anmärkningar: ”Sådana blusar är väl moderna i Moskva? De ska naturligtvis vara ett tecken
på kommunistiskt sinnelag! De tycks ännu inte ha fått nog.” Men då ingen av oss svarade,
slutade snart monologen.
*
Varje dag väntade vi med stor spänning på nästa transport från Moskva. En vecka gick, men
ingen transport kom. – Alla sjutton kvinnorna hade redan varit i förhör. – Vi led för varje dag
mer och mer av hunger. Maten i fängelset bestod av en liten portion bröd, knappast 400 gram,
och dagligen ”blå Henrik”, den obligatoriska tyska fängelsegryn-vällingen. – I vår cell befann
sig en ryska. Hon talade inte ett ord tyska. Hennes man, en tysk specialarbetare, befann sig
inte bland de utlämnade. Hon tog sitt öde med ett förvånande jämnmod. Sitt goda lynne
förlorade hon endast, när hon inte hade någon tobak längre. Därför samlade vår cell bröd, var
och en gav ett stycke och sedan bytte vi ut det hos de kriminella i korridoren mot machorka.
Andra veckan gick, och ingen ny transport från Moskva anlände. Jag hämtades ytterligare två
gånger till förhör, som emellertid var mycket ytligare än första gången. Sedan tog man
fingeravtryck och satte upp ett detaljerat signalement på mig.
Alla utlämnade kvinnor hyste en obestämd förhoppning om att bli frigivna. Jag var i det fallet
det enda undantaget.
Männen underrättade oss genom den polska läkaren om att en SS-man, som tjänstgjorde på
den manliga avdelningen, hade givit tillstånd till att äkta män, vilkas hustrur befann sig bland
de utlämnade kvinnorna, fick besöka dessa. Nu fanns det emellertid blott ett gift par, som
hade funnit varandra, men vid SS-mannens förfrågan anmälde sig likväl ungefär 15 män och
påstod, att deras hustrur befann sig bland de utlämnade. De uppgav därvid ett visst namn. SSmannen
genomskådade naturligtvis bedrägeriet, och uppställde som villkor: ”Ni måste genast
så fort dörrarna till kvinnocellerna öppnas, känna igen era fruar, ta dem i famnen och kyssa
dem. Den som inte kan göra det, slutar det illa för!” Om detta villkor hade vi kvinnor emellertid
inte den ringaste aning. – Nästa eftermiddag öppnade man vår celldörr, och en skara män
stormade in, var och en grep den kvinna han kom över, föll henne om halsen och viskade:
”Säg ja, att du är min fru! Annars händer det någonting tråkigt!” Så gott och hjärtligt hade vi
sällan skrattat, och SS-mannen stod bredvid och gnäggade av förnöjelse. – Ja, sådant var
möjligt ännu i fängelset i Lublin. Efter Sibirien och Butirki kunde man nästan säga: ”Vi kände
oss som hemma.” Men det skulle bli annorlunda.
XVI. Rannsakningsfånge i Polispresidiet i Berlin
MOT SLUTET av andra veckan hämtade man med korta mellanrum alla kvinnorna utom mig
till Gestapos expedition. De kom tillbaka med ett intyg, på vilket stod: ”X. Skall bege sig till
sin hemort ... och där inom tre dagar anmäla sig hos Gestapo.” Detta intyg gällde som färdbiljett.
Fru Fekete, hustru till en läkare, var ungersk judinna. Hon släpptes i ghettot i Lublin. –
Sålunda tog alla avsked av mig, och jag blev ensam i cellen, djupt bedrövad och övergiven.
Min enda förhoppning var, att man skulle hålla mig kvar så länge i Lublin, att nästa transport
från Moskva hann anlända, och med den Karola Neher, Zensl Mühsam och alla andra vänner.
Men redan nästa dag kom ordern: ”Packa era saker. Ni skall transporteras vidare!”
Och jag stod vid fängelseporten ännu en gång i dov ovisshet och ångest. Då hörde jag trampet
av många steg, och omkring hörnet svängde en kolonn på 40 män, bland vilka några som jag
kände och som hade varit med på tåget från Moskva. – Av de 150 utlämnade hade man häktat
oss 41, och vi skulle under bevakning av Gestapo föras till Polispresidiet i Berlin. – Nu fick vi
höra en annan ton än hittills. ”Giv akt! Håll tyst! Fem och fem, framåt marsch, täten till