Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

171
tog en kall avrivning, och när jag sökte en plats för den fuktiga handduken var centralvärmeledningen
varm. Jag tryckte mig tätt intill den. – Från och med nu var värmen påsläppt en halv
timme per dygn.
En eftermiddag förde mig vakterskan Binz ur cellen, befallde mig ta med mig täcket, och
under en andlös minut hoppades jag bli utsläppt. Men nej, vi gick uppför järntrappan och
längs det mitt emot liggande galleriet i första våningen till sista cellen. Jag tyckte den inte var
alldeles så mörk, springan mellan golvet och dörren var bredare, och det luktade mindre
fuktig källare än i jordvåningen. – Under de få stegen från den ena cellen till den andra såg jag
solen skina i bunkerns ljusgård, en riktigt stark majsol. Därute vårades det, allt liv gladde sig
åt den värmande solen. Men bakom nästan alla de hundra järndörrarna satt kvinnor och män i
veckotal i djupt mörker, hungrande och frysande.
Man hade inspärrat en ung ryska för stöld. Hon skrek timme efter timme med gäll röst:
”Boshe moj, oh, Boshe moj!” (Min Gud, o min Gud!) och slog med knytnävarna mot
järndörren, så att det dånade i betongbyggnaden. Då och då marscherade Binz till hennes cell,
låste upp dörren, slog henne, lät en hund bita henne och öste vatten över henne. Sedan hörde
man en stund endast en sakta jämmer, som emellertid snart övergick till det hjärtslitande
ångestskriket: ”Boshe moj, oh, Boshe moj!” Först låg jag på golvet och pressade örat mot
dörrspringan för att höra bättre. Efter en stund blev dock detta monotona tjut, som knappt
liknade ett mänskligt ljud, outhärdligt. Jag stoppade fingrarna i öronen, men skriket var så
genomträngande att man tyckte huden knottrade sig. – Det mattades av först efter timmar. –
På sådana människor som denna unga ryska släppte vakterskan Binz lös hela sin bestialitet.
När hon på morgnarna gjorde sin rond och någon inte vikt sitt täcke enligt föreskrift och lagt
det vid britsens fotända – allt detta måste ske i djupt mörker – eller någon kanske överväldigad
av matthet låg och sov på golvet, blev straffet örfilar och tre dagars indragning av
mat och täcke med uppfälld och låst brits. Det fanns kvinnor, som över huvud taget aldrig
kom ur bestraffningarna, och det betydde säker död.
När jag suttit i fängelse några veckor och mina iakttagelser huvudsakligen inskränkt sig till
hörselförnimmelser, lärde jag mig att urskilja många fångars röster, kände precis igen
vakterskans och Ramdors steg och visste framför vilken cell de gjorde halt. – Fängelsets
skräckdag var fredagen, då bestraffningarna verkställdes. Då blev de som dömts till spöstraff
förda ur cellerna, och från lägret förde man in sådana, som på grund av ”umgänge med
utlänningar” inte endast fick håret avrakat utan även fick stryk. Rannsakningsfångar som jag
kunde varje fredag räkna med att bli pryglade.
Ramdor hämtade mig om nätterna till förhör, men det var inte längre fråga om undanstuckna
rapporter och försvunna meddelanden som vid inspärrningen utan det rörde sig om privatsamtal
som jag skulle haft med övervakterskan Langefeld, om en spioneriorganisation mot
lägerkommendanten Suhren och skyddshäktesföreståndare Bräuning, som jag skulle ha
organiserat på Langefelds uppdrag och om kommunistisk agitation. Under ett förhör sade
Ramdor: ”Jag har begärt fem dödsdomar, de kommer inte att verkställas genom arkebusering
utan som avskräckande exempel på lägergatan genom hängning!” – Redan efter de första
förhören förstod jag, att Langefeld måste vara häktad. Jag frågade bibelforskerskan några
gånger, när hon kom med sopborsten, och slutligen bekräftade hon skyggt, att övervakterskan
inte längre var kvar i tjänst.
I min nya cell hade jag en cellgranne, som svarade på knackningar. Det var Betty Schneider,
en asocial fånge. Såväl väggarna som golvet i bunkern lämpade sig förträffligt för samtal från
cell till cell. Konversationen skedde på följande sätt. Man väntade, tills det blev lugnt utanför
celldörrarna och vakterskans steg hade avlägsnat sig. Sedan kröp man in i hörnet vid fönstret
och knackade. I början måste man enas om ett bestämt ställe på väggen. Talade grannen, så