Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

7
”Varför har mamma rest till Prag mitt i natten?” (Modern sade så till henne vid avskedet och
lovade att snart komma tillbaka.) ”Varför kom männen och hämtade mamma?” – ”Vad stod
det på papperet, som männen gav mamma?” – ”Varför grät nanja (barnsköterskan) så, när
mamma hade rest, tant?”
Och en gång lyssnade jag till några stycken barn till kvarlämnade i korridoren i nepflygeln:
”Har din pappa också häktats?” – ”Nej, min pappa har rest till Kaukasus på semester.” Då
blandade sig den elvaåriga dottern till den häktade kamrat Sch. i samtalet: ”Jaså, till
Kaukasus? Och varför betalar din mamma då pengar i fängelset? Det var just ett härligt
Kaukasus!”
Vid den tiden var en vits mycket spridd i Moskva: Två män mötte varandra på gatan. (Det var
under det spanska inbördeskrigets tid.) ”Har ni redan hört, att Teruel har blivit taget?” – ”Vad
för något? Och hans fru också?” – ”Ånej, Teruel är ju en stad.” – ”För Guds skull, häktar man
hela städer redan!”
*
I vårt grannskap i nepflygeln bodde många gamla polskor, vilkas män under loppet av de
sistlidna månaderna hade släpats i väg, kvinnor, av vilka många var över sextio år gamla.
Deras män hade varit bolsjeviker av den gamla stammen och de själva trogna och troende
kommunister, ofta sedan årtionden tillbaka. En av dem, fru Valetzki, hade tillbragt sin
barndom i Sibirien som dotter till en politiskt förvisad under tsartiden. Av Kominterns polska
sektion befann sig ingen mer i frihet. Inte en gång den gamle sjuttioårige Varski, som hade
varit vän till Lenin, skonade man. Hemmen för gamla bolsjeviker såväl i Leningrad som i
Moskva stängdes på grund av brist på gäster. Hela natten körde vid denna tid NKVD:s bilar
genom Moskvas gator till Lubjanka. Bland mängden av häktade utgjorde utlänningarna blott
en liten del, men vi fick först och framför allt kännedom om deras öden – tyskar, polacker,
litauer, letter, finnar och bulgarer liksom representanterna för de ostasiatiska folken, kineser
och japaner. Engelsmän, fransmän och amerikanare blev knappast antastade.
En gång menade Michailina torrt: ”Man vänjer sig långsamt vid att bli häktad, jag undrar, om
det också är likadant, när man skall skjutas?”
Nu hade redan fjorton dagar förflutit sedan Heinz häktats. Varje dag stod jag i kön framför ett
nytt fängelse, Lubjanka, Sokolniki, Butirki och militärfängelset Lefortogo. I alla luckor fick
jag höra: ”Han är inte här!” Utanför alla fängelser möttes ögat av samma syn. Hundratals
kvinnor trängdes för att söka sina häktade män eller, om de redan hade funnit dem, för att
betala in de tillåtna 50 rublerna i månaden, ty detta var den politiska rannsakningsfångens
enda förmån. Jag hade ju trott, att man kunde lämna paket, skicka brev eller kanske t. o. ni. få
tillstånd att avlägga ett besök. Nej, något sådant kände man inte till i ”sovjetdemokratin”. –
En gång när jag väntade framför Butirki, stod i samma kö en liten, ungefär tioårig flicka. En
kvinna, som stod i min närhet, vände sig till henne och frågade: ”För vem skall du betala?” –
”För pappa och mamma”, lydde det blyga svaret.
Och sedan kom den lyckligaste dagen under dessa första veckor av mitt kringirrande från det
ena fängelset till det andra. Man tog emot mina pengar i luckan. Heinz satt i Lubjanka. I mitt
upprörda tillstånd inbetalade jag genast 50 rubel, fastän kvinnorna hade upplyst mig om att
man skulle betala in 25 rubel två gånger i månaden, emedan man då hade en kontroll på var
den häktade befann sig. Men det glömde jag bort i min glädje. Jag skrev under ett kvitto på de
inbetalda pengarna, och de kvinnor som väntade tillsammans med mig hade talat om, att detta
papper med min underskrift avlämnades i cellen för att den häktade skulle erkänna mottagandet.
Redan i dag eller i morgon skulle Heinz veta, att jag ännu var i frihet och att jag hade sökt
honom.