Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

177
Fånguniformens försvinnande bidrog åtskilligt till att lägret sjönk allt djupare i smuts och
oordning. I sjukavdelningen prunkade ett plakat: ”En lus din död!”, och många baracker
vimlade redan av klädlöss. SS’ lägerledning tillgrep rigorösa desinfektionsåtgärder av fruktan
för en fläck-tyfushärd i själva Tysklands hjärta. Vid kampen mot lössen spelade det ingen roll,
om fångar fick lunginflammation och dog. Man lät kvinnorna kura i timmar i kalla rum, tills
deras tillhörigheter kom tillbaka – mycket ofta med löss som levde trots allt – från
desinfektionen.
Arbetsinsatsen hade blivit den mest fruktade institutionen i Ravensbrück. Varje dag uppsattes
nya kolonner för ammunitionsfabriker, alla slags krigsindustrier och för byggandet av flygplatser.
Alla fångar strävade efter att få stanna i stamlägret, ty ingenting var man mera rädd
för än transporterna till och från och arbetet på arbetsplatserna utanför lägret, där mestadels
maten var ännu sämre och framför allt risken för bombangrepp var mycket större. – Just vid
denna tid hade man transporterat några lastbilar med svårt sårade kvinnor till Ravensbrück
och deras skrik av smärta, när de bars in på sjukavdelningen, var någonting ohyggligt.
*
Under min vistelse i bunkern ägde en genomgripande förändring rum på sjukavdelningen. SSläkare
Rosenthal och fången Gerda Quernheim häktades. Rosenthal blev ställd inför en SSdomstol
och dömd till sju års tukthus, Gerda Quernheim insattes av Ramdor i lägerfängelset
och blev senare överförd till Auschwitz. Dessa bådas förbrytarverksamhet blev äntligen
stoppad genom en angivelse av en tjeckisk fångläkare från männens läger i Ravensbrück.
Gerda Quernheim hade två gånger varit i grossess, och Rosenthal hade begärt hjälp för att
utföra en fosterfördrivning på henne av den fångläkare, vars avslöjanden blev orsak till hans
häktning. Morden på kvinnor och nyfödda hade aldrig i och för sig kunnat bringa SS-läkaren
på fall, men det glunkades om systematiska stölder av offrens guldtänder. Därigenom hade
Rosenthal gjort intrång på mäktigare SS-rövares intressesfär och det måste näpsas. – Även
doktor Schiedlausky lämnade Ravensbrück.
De nya SS-läkarna började taga tjeckiska, tyska och ryska läkare bland fångarna till hjälp vid
behandlingen av sjuka fångar. Därigenom förlorade sjukavdelningen mycket av sin skräckinjagande
atmosfär. Om också många fångläkare snart i ton och uppträdande föga skilde sig
från sina SS-kolleger och det även fanns sådana som gav sjuka av sin egen nation företräde,
gick andra med självuppoffrande intresse upp i sitt yrke, vilket, sådana förhållandena
utvecklade sig under de sista koncentrationslägeråren, verkligen var ytterst krävande och föga
uppmuntrande. – De svältande fångarna dog av buk- och fläcktyfus, tuberkulos och dysenteri.
På grund av platsbrist måste redan nu ända till fyra kvinnor dela en halmmadrass, och
sänglinne fanns det blott i köksarbetarnas, de ”kommenderades”, det vill säga fångarnas i SSexpeditionerna,
och de gamla politiska fångarnas baracker. Ett bad började bli en stor
sällsynthet. I stället måste fångarna arbeta elva timmar och fick allt sämre mat.
*
Av fruktan för att komma till arbetsinsatsen sökte jag efter mitt tillfrisknande att få ett bra
utomhusarbete. Polska fångar, som kände mig, erbjöd mig en plats i ”skogskolonnen”, och det
var jag ytterst glad över. – Vi fällde träd ute i skogen. Mor Liberak, en hjärtegod människa,
många ”opererades” beskyddarinna och sannskyldiga mor, var vår anvisningsfånge och
”Shenja” vakterska. Hon hette egentligen Eugenie och härstammade från Ulm, var inte mer än
19 år gammal och en oförarglig, godmodig flicka. Ända sedan hon började som vakterska,
hade hon varit vid ”skogskolonnen”. De polska fångarna bemötte henne vänligt, och
”Shenja”, som de kallade henne, var snart i vått och torrt förenad med sina polskor. Brevsmuggling
blev en självklar sak, och mor Liberak tog nästan dagligen, trots SS’ stränga