Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

178
förbud, en eller flera ”försökskaniner” med sig ut i skogen. Naturligtvis blev endast sådana
delaktiga av denna lycka, som inte haltade så mycket utan kunde gå vägen till arbetsplatsen.
Väl framme fick de vila ut, kunde sätta sig på de fällda träden och behövde inte arbeta.
Det var en ren glädje att marschera i den friska höstluften. Mor Liberak gav oss en stilla
förmaning: ”Inte så fort! Tänk på de andra!”, för att hennes skyddslingar med de stympade
benen skulle kunna hinna med. – Vi gick förbi SS-husen, följde landsvägen i riktning mot
Fürstenberg och vek sedan av åt höger, där man redan såg skogen på avstånd. Morgonen var
dimmig, träden, mossan och de bruna bladen var betäckta med lätt rimfrost. Det var ljuvligt
att åter trampa den mjuka skogsmarken, där foten sjönk ned och torra grenar knakade. Det
luktade bränd potatisblast och multnade löv. När vi kom till hyddan, som fångarna flätat av
tallgrenar, flög en nötskrika upp med ett egendomligt gällt läte. I hyddan förvarades yxor och
sågar. Dessutom brukade Shenja gå dit in med hunden, när hon ville sova. Shenja var så god
vän med polskorna, att hon blint trodde deras löften att ingen skulle fly, och inte sällan
försvann hon in i hyddan för att ta sig en liten tupplur.
Arbetet i skogen leddes av en skogvaktare, som kom med sin hund och vänligt hälsade på alla
fångar som om de var gamla, goda bekanta. Han gick bredvid mor Liberak och märkte de
träd, som skulle fällas. Denne skogvaktare kände genom polskorna väl till kvinnornas
lidanden och de omänskliga förhållanden, som rådde i Ravensbrücklägret. Två kvinnor sågade
tillsammans av ett träd, men sakta, inte för fort. Efter några timmar föreslog skogvaktaren, att
man skulle bränna kvistar. Det var det väntade lösenordet. Ofta gav han också upplysning om
på vilket fält man bäst kunde stjäla potatis. Med iver ägnade sig då alla i kolonnen åt att göra
upp eld, medan några experter – utan att besväras av Shenjas eller polishundens sällskap –
stormade iväg för att skaffa potatis. Elden rök och knastrade, försiktigt sköt man hela
förkläden fulla av potatis in i den glödande askan. Vi sågade av ännu ett par träd, tills
potatisen var väl genomstekt och sedan blev det gemensam lunch i det gröna. – Jag tror att
skogskolonnen var enastående i hela Ravensbrück och möjlig endast tack vare polskornas
fasta sammanhållning och deras förmåga att vinna både Shenja och skogvaktaren på sin sida.
Tyvärr nåddes också denna kolonn av ödet. Jag hade redan en längre tid arbetat i skrädderiet,
när kvinnorna och Shenja häktades av Ramdor, först fick ligga i veckor i bunkern och sedan
kom till straffblocket. – En sak erinrar jag mig, nämligen att det inte lyckades Ramdor att
frampressa en enda bekännelse. Den unga Shenja satt i fängelset till april 1945. Jag hade tagit
för givet, att hon inte längre var vid liv. – I slutet av maj 1945 gick jag som utsläppt fånge i
flyktingströmmen på en landsväg i riktning mot Hannover för att så småningom nå Bayern,
där jag hoppades finna min mor. Då hörde jag plötsligt från ett dike vid vägen ett högt
”Hallå!”. Där satt Shenja med sår på fötterna och blossande rött ansikte, och det första jag
med förskräckelse konstaterade var att hon ännu bar vakterskeuniformen. – Med matt röst
frågade hon: ”Kommer ni ännu ihåg mig? Från ‘skogskolonnen’? Jag har hela tiden suttit i
bunkern, först för en månad sedan, när man evakuerade ‘KZ’, släppte de ut mig. Jag gick till
Schwerin och sjuknade där i ansiktsros. Nu är jag så svag, hur skall jag kunna klara mig ända
till Ulm? Och vad skall det sen bli av mig? Som före detta vakterska blir jag ju genast
häktad.” – Jag gav henne ett flertal adresser, som hon kunde ha hjälp av, och rådde henne
framför allt att genast lägga av uniformen och tigga en klänning någonstans.
*
I mor Liberaks kolonn fick man också vara ledig från arbetet tid efter annan. Hon hade ett
välorganiserat system med ersättare. Efter en vecka var det min tur. Då det var en solig
senhöstdag, följde jag Milena på en promenad genom lägret. Milena bar sjukhusarbetarnas
gula armbindel, och vi kunde röra oss fritt, oantastade av lägerpolisen. Vi gick fördjupade i ett
samtal fram och tillbaka på andra lägergatan. Från den ena sidan hälsade oss över muren vårt