Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

77
därigenom kan denne besätta Frankrike, Belgien och Holland. Hade han haft två fronter,
skulle han aldrig vågat detta.” – ”Och vad blir det av oss? Kommer vi någonsin levande
härifrån?” Vad Tasso kunde trösta bra: ”Nazarenko, som dömts till 15 år, har fått amnesti och
kanske blir det vår tur också en gång. Visserligen kanske jag då har kal hjässa och inga tänder
längre, men ‘nitschewo’ (det gör detsamma), bara jag får se Tiflis ännu en gång!” Hon visade
mig att hennes svarta flätor glesnat och att alla hennes praktfulla tänder satt löst.
Efter 20 dagar blev jag utskriven från sjukhuset. Lägerläkaren i Burma har jag att tacka för
mitt liv. Inte blott hans omsorger under sjukdomstiden räddade mig, han gav mig också ett
intyg: ”Får på grund av allmän svaghet inte användas i tungt kroppsarbete”, och dessutom en
ansökan om extra ranson och innearbete under fjorton dagar. Jag kom tillbaka till
straffblocket, fick en plats på bräderna i ett rum, där en gammal tolstojan var newalnaja, och
träffade alla mina gamla vänner från brigaden, som under tiden återvänt till räjongen. Trots att
straffblocket var överfullt, hade det lyckats dem hålla ett rum fritt från förbrytare och asociala,
men först efter hårda strider. – Vid min återkomst gav man mig en lapp från Dsagnidse: ”Lev
väl och glöm mig inte! Jag föres i dag till en invalidavdelning.”
Under de fjorton dagarnas rekonvalescens gjorde jag bekantskap med en språklärarinna från
Leningrad. Hon låg hela dagen på bräderna. Det var en späd kvinna på 30 år och hon hade så
svårt hjärtlidande, att man såg hennes puls slå i halsen. Hon kippade efter andan, när hon gick.
Inte ens fältskären skickade ut henne på arbete. – Hon talade om sitt hem och om sin lilla
flicka. En gång frågade jag henne om hennes dom. Förskräckt bad hon: ”Det är bäst att inte
tala om sådana saker.” Efter en stund frågade hon: ”Talar ni engelska?” – ”Ja.” – ”Det var bra,
då kan vi föra ett uppriktigt samtal med varandra, det kan man aldrig på ryska. Till och med
väggarna har öron här.” – Jag fick höra, att hon var dotter till en ingenjör i Leningrad, som
häktats under Schachty-processen år 1928, dömts till koncentrationsläger i Sibirien och dött
där efter tre år. Hon älskade sin far över allting och bar ett litet hopskrynklat fotografi av
honom ständigt på sig. Hon hade aldrig varit politiskt verksam och var gift med en ingenjör
sedan fem år. Hennes man befann sig i frihet. Anklagelsen mot henne löd på spioneri. Hon
hade meddelat undervisning i ryska åt engelsmän och det var bevis nog.
Efter de fjorton dagarna anvisade man mig kolonnen ”grönsakskällaren” och från den stunden
blev jag mitt barackrums ”försörjare”. Det var en nervpåfrestande men inte desto mindre
inbringande syssla. Grönsakskällaren gömde på skatter: potatis, morötter, rödbetor och lök,
som vi i straffblocket aldrig fick se. Det stora problemet var hur man skulle stjäla utan att bli
ertappad. Alla fångar i denna kolonn blev visiterade först vid utgången från källaren och
sedan andra gången vid inträdet i straffblocket. Nu hade jag turen att vara en politisk fånge
och man kände mig endast på ryggen och längs sidorna, under det man undersökte förbrytarna
och de asociala också på bröst och buk. Jag förfärdigade mig en liten påse, som jag band med
ett snöre omkring livet. Den gällde det nu att varje dag under arbetets gång så småningom
fylla med potatis och morötter. Dessutom stoppade jag ett par lökar på bröstet. Sedan anträdde
jag hemmarschen med hjärtat i halsgropen. Men detta vågspel blev rikt belönat. Vilket jubel i
hela rummet, när bytet hälldes ut på bräderna. Därvid stod av förklarliga skäl en av kvinnorna
vid dörren och tryckte igen den, för att ingen i ett annat rum skulle märka något. Och sedan
tillredde den gamla newalnajan i några stora konservburkar en potatissoppa. För detta
ändamål hade hon redan under dagens lopp stulit kol. Var och en i barackrummet fick sin
andel och redan efter ett par veckor kunde man fastslå att vi tagit oss.
Efter någon tid hände mig en olycka. Jag hade skaffat mig vatten till tvätt, snubblade med
mina jätteskor över dörrtröskeln och bröt mellanfots-benet. – Att det var detta ben, fick jag
veta först sex år senare i friheten vid en röntgenundersökning. För tillfället märkte jag blott,
att det var nästan omöjligt för mig att stödja på foten, och att den svullnade och blev röd och
blå. En händelse, som jag innan mitt arbete i grönsakskällaren skulle ha hälsat med