Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

151
hade ont. Ve den som talade för tyst eller för jämmerligt, genast var klockan slagen, och hon
fick utan vidare lämna sjukhuset. Vågade några av de väntande fångarna tala med varandra,
blev hela blocket utkört, och lutade sig någon av trötthet eller svaghet mot väggen, blev hon
också utkörd. – Förde man emellertid in en svårt sjuk, som fullständigt brutit samman och det
var en gammal judinna, en zigenerska eller en förbryterska, då rätade ”Antennen” på sig och
ett ”Lägges i korridoren!” skallade. Snart visste alla fångar, vad denna order hade att betyda.
”Lägges i korridoren” var liktydigt med en säker död, ty de som placerats i sjukhuskorridoren
fick två dagar i följd starka sömnmedel, och tredje dagen fördes de till dödsrummet, där
översköterskan eller en av läkarna tog livet av dem med evipaninjektioner i hjärtat.
En gång satt under mottagningstimmen den kvinnliga SS-läkaren Oberhäuser på bordet och
svängde med benen, när man släpade in en avsvimmad kvinna. Vänd till de närvarande
fångsköterskorna sade hon med ett leende: ”Bringen wir sie ins ‘Stübchen’, dann macht sie
sich bald aus dem Stäubchen!” (Låt henne åka in i dödsrummet, så åker hon snart ut igen!)
Hon väntade ett instämmande skratt för sin lyckade vits. Över varje svårt sjuk svävade under
denna tid hotet att bli mördad genom en injektion. Av fruktan för sjukavdelningen släpade de
sjuka kvinnorna sig fram, tills de föll omkull av utmattning.
Sårbehandlingen utfördes av fångar. Den som inte upplevt en sjuktimme i ett lägersjukhus,
kan knappast bilda sig en föreställning om vad många av dessa fångsystrar gjorde för sina
medfångar. I sjukbarackens trånga förrum, bakom ryggen på ”Antennen” hade de sitt bord
med instrument, salvor och förbandsartiklar. Där togs temperaturen på kvinnorna – och hur
oändligt många fick inte med deras hjälp en efterlängtad temperaturförhöjning. Mitt i
trängseln av sjuka rengjorde de och förband bölder och eksem och delade ut tabletter och
annan medicin.
En transport havande kvinnor, som alla häktats för umgänge med utlänningar, anlände en dag
till koncentrationslägret. – Under de första åren i Ravensbrück var det så att antingen
inlämnade man en begäran till högre ort om frigivning av barnaföderskorna eller också fördes
de i särskild transport till ett sjukhus, där förlossningen skedde, och där man tog barnet från
dem. Mödrarna inspärrades då åter i lägret. – Dessa nyanlända kvinnor i grossess behandlade
man annorlunda. Gestapo hade beslutat, att man i Ravensbrück skulle abortera ”frukten av
deras rasförnedring”, och SS-läkare Rosenthal hade fått i uppdrag att utföra aborterna. Många
av kvinnorna var havande redan i sjunde eller åttonde månaden.
En dag kom Milena mycket upprörd in till mig i baracken och berättade: ”Kan du tänka dig,
nyss hörde vi på sjukhuset alldeles tydligt ett nyfött barn gnälla. Vi lyssnade, men kort efteråt
tystnade det ...”
Fången Gerda Quernheim, som till yrket var sjuksyster, var SS-läkare Rosenthals biträde vid
dessa fosterfördrivningar. Hon dödade alla livsdugliga nyfödda, antingen genom injektion
eller genom att strypa dem eller helt enkelt kasta dem i en vattenhink. – Till Ravensbrück kom
emellertid inte endast kvinnor som blivit havande genom umgänge med utlänningar. Under
Rosenthals–Schiedlauskys ämbetstid var alla i lägret födda barn dömda till döden. Endast
”livsodugliga” nyfödda kom till världen, ty koncentrationslägret var inte inrättat för spädbarn.
Jag var 1945 intagen på lägersjukhuset, och i sängen under mig låg en 21-årig kvinna, vars
hälsa SS-läkare Rosenthal hade förstört. Hon var en bondflicka från Schleswig-Holstein, som
1942 sänts till ”KZ” med transporten av havande. Vid den i åttonde havandeskapsmånaden
inledda förlossningen brast urinröret på henne. I detta tillstånd tvingade man henne till tungt
kroppsarbete, och då hon inte kunde hålla inne urinen, fick hon ständigt förkylningar med
feber och insjuknade slutligen i lungsot.