Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

198
Burma och upprepade gånger i Ravensbrück sökte jag efter min stjärna, och den hörde också
denna gång mina böner.
Nästa morgon skulle vi gå vidare. Den vänliga bondhustrun frågade oss, vad vi var för några
konstiga kvinnor. Våra ansikten såg ju helt annorlunda ut än de övriga flyktingarnas. Men när
hon då hörde ordet koncentrationsläger och till på köpet Ravensbrück, måste vi genast stiga in
i det fina rummet och i ängslig ton frågade hon, om vi också kände några bibelforskare från
Ravensbrück. Jag kom att tänka på, att det funnits en Klärchen Mau från Güstrow, och
nämnde Maus namn. Då kände hennes glädje inga gränser, hon satte fram potatis och fläsksås
åt oss, utrymde genast ett rum och bad, att vi skulle stanna hos henne, tills vi fick lite mera
krafter. – Hon och hennes man tillhörde bibelforskarnas internationella förbund.
Det var ytterst lockande att få vila ut ett slag, och på Helenes och Emmys enträgna begäran
gick jag med på att stanna. – Genom bondgårdens trädgård flöt en klar bäck ned till en liten
sjö. I bäcken tvättade vi våra underkläder. Det var en solig, munter vårdag. På andra sidan
bäcken lyste en äng, jag gick på en bro över dit. Det var en riktig äng med blommor och
fjärilar. Jag tyckte det var första gången i mitt liv som jag såg gräs och blommor. Jag gick
långsamt ned till den av pilar kantade sjöstranden. Nu först kände jag, att friheten var ljuv och
livet härligt.
Över mig på den blåa vårhimlen drog några flygmaskiner sina cirklar. Vad angick det mig?
Solen strålade och vattnet glittrade. Jag njöt av varje steg och var så lycklig, att det nästan
gjorde ont. – Plötsligt störtade en jättestor flygmaskin lodrätt ned mot mig, smattrande ven
skotten, och jorden sprutade vid kulornas nedslag. I vansinnig skräck kastade jag mig i en flat
sandgrop vid kanten av ängen och tryckte kroppen mot småstenen i gropens sidovägg.
Återigen föll odjuret ned och jag bad blott en bön: O, låt mig få leva ännu litet till! Det är så
härligt på jorden! Skotten smattrade längre bort, och motordånet avlägsnade sig. – Det var det
första flyganfall på låg höjd som jag upplevt. Det hade inte gällt mig utan de flyende
pansarvagnarna och militärtransporterna på landsvägen, som slingrade sig bakom kullen
alldeles bredvid ängen.
Underrättelsen om att ryssarna blott var sex kilometer från Güstrow nådde med de flyktingar,
som vältrade sig fram på landsvägen till Schwerin, bondgården, där man så gästvänligt tagit
emot oss. Jag påskyndade uppbrottet. Bonden och hans hustru gjorde sig redo att fly. De
spände oxen och hästen för vagnen med en del lösöre, och vi fick lägga våra ryggsäckar i den.
– Med undergiven min styrde bonden sitt åkdon genom vimlet på landsvägen. Gång på gång
stannade vagnarna eller trängdes ut på vägkanten, när bilarna med flyende officerare och
lastvagns- eller motorcykelkolonnerna körde förbi böndernas och stadsbornas tåg.
Halvvägs till Schwerin stoppade militärpolisen alla civila och tvingade böndernas vagnar in
på en biväg. Hjulen malde i den djupa sanden, och djuren drog endast med möda vagnens last.
Vi kom i kvällningen till en liten skog. Genom den lantliga stillheten trängde på avstånd dånet
och smattret av flygmaskiner under låganfall. På många ställen steg vid horisonten den svarta
röken upp från avlägsna bränder, och i alla riktningar hörde man detonationer. Vi lade oss att
sova i en tallplantering. Bonden och bondhustrun med sin lilla son lade jättestora fjäderkuddar
över sig, som de hade fört med sig på vagnen.
Nästa morgon var vi genomblötta av ett lätt regn och bonden och hans hustru betryckta och
villrådiga. De förstod, att det var för sent för dem att, innan ryssarna hann fram, nå den
amerikanska fronten, som vi trodde låg vid Elbe, och de beslöt att i en närbelägen skog vänta,
tills fronten nått deras by, och sedan återvända för att rädda vad som räddas kunde av gården.
Helene bad att få stanna hos bondfolket, hon kände sig inte stark nog för en ilmarsch till Elbe.
Emmy och jag tog avsked. Vi gick på åkervägen, som bondfolket visat oss, i rakt västlig