Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

78
förtjusning, gav nu anledning till den djupaste förtvivlan i hela barackrummet. Fältskären
penslade foten med jod och ordinerade inomhusarbete. Jag övade mig med hopbitna tänder att
stå på foten. Det gick en smula på yttersta kanten. Nästa morgon stod jag åter i kolonnen
”grönsakskällaren”. Men när marschen började, hann jag inte med, och en skur av skymford
och eder från vakposten kom haglande över mig. Men det var jag redan härdad mot, och
dessutom hade jag nu mina plikter, och det var det avgörande. Och dessutom fanns det två
duktiga medfångar, som fattade mig under armarna och förde mig till arbetsplatsen.
- - -
Det hade blivit vinter i Burma. Och det var den tiden på året, då fångarna hade det bäst.
Arbetet pågick alltid från soluppgången till solnedgången, och då solen om vintern blott är
uppe en kort tid, var arbetsdagen inte så dryg. Vid över 30 graders köld ryckte man inte ut till
arbete och inte heller, när det var snöstorm. Det mest påfrestande arbetet i straffblocket under
vintern var den s. k. ”sneschnoje saderschanije” (snöberedskapen). Snön sammanfördes och
spriddes ut på fälten, framför allt på trädgårdsområdet, för att på våren vid snösmältningen så
mycket vatten som möjligt skulle tränga ned i marken. Utom till snöberedskapen utgick
kolonner till spannmålsmagasinet. – Tidigt på morgonen vid soluppgången banade fångarna
sig väg genom de jättestora snödrivorna. Luften glittrade av snökristaller, och om det inte
varit så tungt att andas, skulle man inte haft någon känning av kylan, så vindstilla var det på
stäppen. En oändlig frid. Och under svordomar och skrik vacklade kolonnen i snöhögarna.
Vid denna tid på året fanns det en hel mängd kvinnor, som var ”dispenserade” från arbetet, de
s. k. ”oskodda” och ”oklädda”. Asociala och kriminella fångar ”smet” på detta sätt. Jag erinrar
mig en avlämning. Man uppmanade en grovt byggd, storvuxen, asocial fånge att ställa upp sig
i en arbetskolonn. Hon lyfte sin kjol, visade sig naken ända upp på magen och skrek: ”Kan jag
gå och arbeta på detta sätt?” Hennes fräckhet belönades med allmän munterhet och glädje,
och hon fick gå tillbaka till baracken.
Fångarna var vintertiden mera utvilade och blev mera sällskapliga. På kvällarna sjöng vi ofta.
I mitt barackrum fanns det en operasångerska från Leningrad och en konsertsångerska från
Charkov. De båda tävlade med varandra och jag måste tillstå, att det inte var ett oblandat nöje,
när operasångerskan i vårt lilla skjul höjde sin väldiga stämma. Men vi var en mycket tacksam
publik, och den arma operasångerskan behövde uppskattning i hög grad. Hon var jämte
Tamara den mest nedlusade i vårt rum. En gång såg jag henne i bastun. Hennes kropp var ett
enda infekterat lusbett, och om nätterna satt hon ofta vid fotogenlågan och krafsade lössen ur
sömmarna på sitt linne. Hon hade ett mycket blekt, stort, regelbundet ansikte med lätt böjd
näsa och mörka ögon och bar det släta håret benat i en knut.
Det fanns en blond flicka från en rysk småstad. Hon hade en enkel vacker stämma, och hon
sjöng en folkvisa med många, många strofer om en fiskares sorgliga öde. Denna melodi ljuder
ännu i mina öron. Vi hade även en dansös, Tamara, min väninna. Någonstans hade hon
lyckats komma över en eldröd duk och framför bräderna dansade hon på kosackvis med
förtrollande temperament.
*
Jag fick höra, att man kunde anmäla sig för ett samtal med lägerkommendanten. En stor grupp
från straffblocket fördes efter arbetstidens slut till förvaltningsbyggnaden. Väntan i oändlighet.
Var och en infördes enskilt. Under det vi väntade i korridoren, hörde jag, hur man därinne
i rummet skrattade åt de kriminella och asociala kvinnorna. Där satt Serikow, lägerkommendanten,
och NKVD-natschalniken vid ett bord, medan några uniformerade underordnade stod
i närheten. Jag anmälde mig enligt reglementet, man sökte upp pärmen med mina handlingar,
och Serikow med runt, vänligt månansikte frågade mig, vad jag ville. – Det var känt att